Ynnest? Sa jag ynnest?

Ynnest? Sa jag ynnest?

Nämnde jag något om ynnest igår? Om glädjen i att ha en familj?

Ja, jag vill inte på något sätt dementera detta, varken att jag sagt det eller att det stämmer. Men när Folke i morse gjorde så att vi alla kom försent till förskola-skola-jobb, eftersom han i pur ilska över att Krille lade fram skeden till hans gröttallrik några sekunder för sent satte sig under bordet och arg-skrek och vägrade komma fram eller ens resonera om saken överhuvudtaget i en hel kvart, ja då känner jag att den där tacksamhetskänslan, om inte försvunnit, så åtminstone balanserats upp en smula i mitt sinne.

En smula. Eller ja, rätt mycket faktiskt.