Nu är vi installerade i furustuga, med värmeljus på assiett på bordet, underställ slängda lite överallt, rosiga kinder och ack så chockade benmuskler. När kollegorna frågade vart jag skulle åka på skidsemester, så sade jag visserligen att vi skulle till Aspen och pumpa puder. A girl can dream, can’t she?

Men praktiskt är ju bra. Även barnbackarna i Lindvallen funkar. Donken i närheten, en massa hjälmfotingar i backen som åker totalt hämningslöst nedför backarna och pedagogiska liftvakter. Å, jag älskar det också.

Jag blir alltid såhär lyrisk på skidsemestrar. Jag börjar alltid ifrågasätta vår västerländska livsstil och fundera på att sälja allt och leva som en skibum-familj. Skippa hetsen, slippa klockans och prestationens inflytande och bara ta dagen som den kommer. På allvar, alltså. För det händer något med mig när jag kommer till fjäll, alper eller vilken jävla bergssort som helst som samlar skidåkare. Den där frihetskänslan. Utsikten. Luften. Närvaron. Och, framför allt, det där ljudet när man trycker ner pjäxans häl i bindningen. Det där mjuka klonket. Å jag älskar det, jag blir nästan religiös.

Vilmer ser till att få ner mig på jorden, dock. Ungen, som precis har lärt sig åka, drog ned för en liten speedskibana på den flacka backen med nästan 44 km i timman och skrämde slag på sin stackars mor. Har han ens lärt sig att bromsa tillräckligt bra? Hög som ett hus på adrenalin och snickers pratade han oavbrutet från liften, trots att ingen hörde. Han var  i sjunde himlen. Och jag med. Särskilt när han satte den där stoppsladden.

Om gud finns så bor hen i Villes förmåga att bromsa.

Och i det där klonket.

Speciellt i klonket.