Igår praktiserade vi ett fantastiskt koncept tillsammans med våra vapendragare Anna och Jimmy. Eftersom jag är bästis med Varbergs bästa fotograf, så kan du se det mycket vackrare återgivet här. Men att göra något halvbra i jämförelse har aldrig hindrat mig från att göra något alls, så jag slänger ut lite bilder om det i alla fall. Vi kan kalla dem tisdagskväll i Varberg – the ugly version. Du ser dem lite längre ner.

Konceptet då? Ett vinnande sådant: Cava vid havet (där är den igen, alkoholromantiken. Gosse vad vackert), käkade på Brittas veranda och kom sist till 123Schtunks uppsättning av Mobergs Rid i natt. Och med sist menar jag inte ”för sent”, men Beischer & co har efter ett tiotal år lyckats uppfostra Varbergarna, samt de återkommande turisterna, att komma tidigt. För om en inte kommer tidigt, då kan en få sitta längst fram. Och om en sitter längst fram under en Schtunkföreställning, då kan en bli uppdragen på scen.

Alltså: Alla kom i GOD tid. Utom vi.

Alltså: Det var endast platser kvar på främsta raden.

Alltså: Vi fick sätta oss på främsta raden.

Alltså: Både Krille och Jimmy fick medverka i pjäsen.

Scenografin säger något i stil med: låt oss inte krångla till det.

Häpp!

Är man karl måste man sitta bredbent. Det är sen gammalt.

Lasse B.

Full rulle.

Clown close up

”Nämen måste du fotografera mig just nu när jag håller en imaginär gris?”

Jag skrattade så mycket att jag är öm i ansiktet i dag, och då är min mans medverkan på scen endast kanske 7% av anledningen. Schtunks commelda dell’arte är en så sjukt rolig improvisationsteater, pjäsen som spelas är nästan underordnad, det är dynamiken och glädjen hon skådespelarna som är den stora behållningen. På riktigt så jag var tvungen att tänka på att knipa bäckenbotten för att förhindra en pinsam situation, så mycket skrattade jag. Är ni i närheten av Varberg i juli – go see.

Idag har varit desto långsammare. Tröttma har drabbat alla i familjen, men så får det vara. Den enda aktiviteten jag har gjort är att övertala Ville och Louie att baka kakor med mig. Det ville de gärna, så vi stack och handlade de nödvändiga ingredienserna, men när vi kom tillbaka och skulle sätta igång så var det visst något roligare på tv. Så där stod jag i köket och lekte lite martyr med mina mördegar, alldeles själv. Och sade med väl hård ton i rösten när kidsen till sist kom ut i köket och ville äta en degkladd eller två att om man inte är med och BAKA då får man inte SMAKA. Avdelning tråkiga vuxen-saker som en tänkt att en aldrig ska säga nr 54 – check! Well, kakorna blev okej och nu har jag bytt plats med Krille som fixar lasange. Solen skiner, barnen är ute och leker och jag har ett glas rosé och lite chips jämte mig och en ny bok som ska påbörjas. Det blir alltså svårare och svårare att spela martyr med någon form av övertygelse.

Och förresten, på tal om böcker: Mikaela Bleys Lycke var en 2,5a. Inte något spill av tid, men inte mycket mer än godkänd. Hyfsad för att vara svenska deckarförfattare, antar jag – utan att kunna göra anspråk på att vara någon expert på området alls. Men om du vill läsa svensk deckare, satsa hellre på Kallentoft, det är mitt stalltips.

Nu är ju då frågan: vilken bok ska på börjas? Ska jag ta den? Hm, nä inte just nu. Eller den? Tja, kanske? Eller passa på att läsa den?

Jag ska ta mig en alkoholromantiserad klunk rosé först, sedan ska jag bestämma mig. Ah, jag älskar det här. Förresten hade Bo på sig mössa idag. Också.

Bo litar på INGEN sommar.