Veckans fredagslåt – nu med extra kärlek

Veckans fredagslåt - nu med extra kärlek

Jag gifte mig med Krille för tio år sedan i dag.

Jag minns att jag peppade mig inför den stora tilldragelsen med ”Balls to the walls” på repeat i bilen med syrran hela vägen till kyrkan (oklart varför, dra inga stora växlar på det – och framför allt: strunt i de freudianska analyserna. Tack). Jag minns också att råkade jag få en oljefläck på klänningen när jag klev ur bilen vid kyrkan och att nervositeten i kombination med undermålig uppfostran fick mig att bränna av en rad svordomar på självaste kyrkogården (förlåt). Jag minns att bröllopet – trots det – gick bra, och att festen var rolig, att bestmannen gjorde ett snubbelstunt när han skulle hålla tal, att musiken var hög och att tärnbuketten bets sönder.

Det var ungefär allt som mitt överbelastade sinne orkade arkivera från den kvällen. Plus en jätteskön känsla över att vara i ett team.

Och ändå. Det där är ju bara början. Vem som helst kan bli förälskad och lova älska någon i nöd och lust framför en person med licens att viga samman folk. Det är ju bara ord. Men det är inte ord som karaktäriserar människor i min värld. Det är handlingarna.

Men att ha en man som självmant går upp söndag morgon kl 05 med någon morgonpigg avkomma fast han är yr av trötthet och inte varit utsövd på si sådär fem år. Som alltid tar den sista hundpromenaden innan läggdags, när jag sitter kvar i den varma soffan i trötthetskoma. Som utan min vetskap fick barnen att sjunga en peppsång som skulle spelas upp på senaste förlossningen. Som har modet att säga det jag behöver höra, och inte bara det jag vill höra. Som inte ”hjälper till” eller ”avlastar” hemma utan går sida vid sida med mig igenom högar av kaos, sömnbrist, bajsblöjor, smutstvätt, oväntade räkningar och dagislappar som ska lämnas in i tid. Som med en blick förstår när jag behöver få vara i fred. Som sätter familjen först. Alltid. Som verkligen anstränger sig för att köpa rätt lösgodis till mig. Som ofta får mig att skratta så jag märker att jag måste växla upp knipövningarna. Som tycker att jag är det vackraste som finns, och som säger det också. Som uppmuntrar mig att skriva. Som aldrig klandrar mig när jag gjort av med för mycket pengar. Som är genuint intresserad av mig, mitt jobb, mitt mående, min syn på saker och ting. Som gör de här hektiska småbarnsåren inte bara uthärdliga, utan helt underbara och som därför är en alldeles lysande förebild för våra pojkar. Som köper en fin ring och har fixat jordgubbar, champagne och räkmacka till mig klockan halv sju på bröllopsdagens morgon.

Det. Det är fan i mig KÄRLEK.

Min fina, fina Krille. Tack för att du gör mig till en bättre människa.

Jag älskar dig så.

Nazareth – Sunshine