Veckans fredagslåt
Jag har fått nya glasögon. Jag bad Krille att fotografera dem för att ha något att illustrera detta inlägget med, men jag kan dock inte påminna mig om att ha bett honom föreviga min stora näsa. Det kändes inte alls lika nödvändigt. Men jag måste tillstå att jag är fascinerad. Att den verkligen är så framträdande i profil, ändå. Så oblyg, på nåt sätt. Det är inte utan att jag blir lite imponerad, faktiskt.
I övrigt så har jag jobbat som en tok denna veckan, liksom bråkat och slagit mig genom surdegssaker på min to do list men mest fastnat i den jäkla sega degen och inte fått ur mig så mycket som jag önskat och helgen som kommer är både välkommen (äntligen!) och fruktad (redan!? Men jag har ju inte hunnit…). Precis som vanligt sitter jag här uppe i fullt varv, alltså. Och lagom till att jag kommit in i ledighets-set of mind, så kommer måndagen. Det här med jobb i full fart i fem dagar och ledighet i två… jag har liksom svårt att hitta rytmen där. Min effektivitet har hela tiden ett inbyggt delay.
I går kväll hade vi lite firande av Krille, och i morgon kör vi på nytt igen, med ytterligare en kräftskiva. Krille har därmed åter tillbringat fredagseftermiddagen med att koka skaldjuren på vår altan, och det är väl fint att han gör det utomhus i solskenet eller hur? Vi behöver inte nämna att det beror på att jag inte vill ha kräftlukt inomhus i nystädat kök, det verkar så analt på nåt sätt. Nej, vi kör på solskensvarianten. Innan festligheterna i morgon ska vi hinna med ett besök hos en sprillans ny liten Emmi, som för övrigt snuvade Bosse på bekantskapskretsens 28-minutersrekord när det gäller att tränga igenom slidkanalen och ut i världen. 15 minuter, sa Emmi, längre tid än så är väl onödigt att knö runt därinne. Respekt, säger jag.
Och nu sitter jag här i köket med mina nya synhjälpmedel och min stora näsa och mår oförskämt bra. Jag lyssnar på Kurt Cobains ångestskri och mår kanske ännu lite bättre – åtminstone jämfört med hur han måste mått när låten spelades under på dåtidens nödvändiga mtv-unpluggedkonsert – om vi nu ska komparera och hålla på. Och det gör vi människor ju det mesta av vår vakna tid, så då tillåter jag mig att göra detsamma ett litet tag.
Jag har det bra. Bättre än Kurt Cobain, som ju dessutom är död.
Och på tal om jämförelse: Fredagkväll slår måndagsmorgon med hästlängder.
