Hoppsan hejsan, här sitter jag i fåtöljen med delvis lagda barn (two down, one to go) ett nästan avdukat middagsbord och en smygande fredagströtthet som ökar i takt med att jobbadrenalinet går ur kroppen, utan att ha gjort en insats i min egenhändigt instiftade tradition fredagslåten. Antar att jag hade fullt upp med det där de kallar ”livet”.

Veckan har varit galen, det började i full fart och sedan ökade det succesivt. När jag släckte ner datorn efter dagens crescendo, noterade jag att min bil var ensam kvar på jobbets parkering. Inget bra tecken om man helst skulle vilja ha idel leenden och varma kramar som välkomnar en till familjens famn (och gärna en röd matta med rosenblad också, gubevars). Tack vare  en fantastiskt tålmodig och förstående make och barn som ännu inte har utvecklat tidsuppfattning/lärt sig klockan/bryr sig om att titta upp från sitt rallyspel, så fick jag det i alla fall (ja inte mattan, men det andra). Till och med Håkan lycklig när jag kom, men det är han ju vid närmare eftertanke alltid.

Hur som. Denna vecka kräver en fredagslåt som kan mäta sig med den utan att framstå som en liten fis.

Rage Against The Machine – Killing In The Name

Låt helgen börja.