Veckans fredagslåt
Ja, jag vet. Det kom inget inlägg igår. Denna första novemberdag uppenbarade sig med en huvudvärk som ihärdigt borrade mot vänstra änden av mitt högra ögonbryn (sett framifrån, that is), och som var uthålligare än jag var. Och då är jag ändå en seg jävel. Men efter arbetsdagens slut lämnade jag walk over och däckade jag i sängen strax efter nio utan att ens orka tänka ordet ”blogginlägg”, ännu mindre ”punchline”, ”meningsfullt” eller ”grammatiskt korrekt” und som weiter.
Men jo då, det är bättre nu, tackar som frågar. Borrmaskinen lät min ögonbrynsände vara ifred från, säg, lunch idag, så jag hann vakna till liv på jobbet, bara för att inse att det var fredag eftermiddag och dags att packa ihop sakerna och åka och hämta barnen.
Nu ska det snart lagas varma mackor och korkas upp en flaska vin. Innan dess ska Vilmer till frissan och eventuellt ska bröderna kläs ut och trick-or-treat’a grannarna, om de inte glömmer av det. Jag kommer kanske inte att påminna dem, direkt. Men när det gäller saker som innehåller en chans till godis, så har de ett minne som en häst, grabbarna. Bosse hade kunnat hänga på också. Han gör en utmärkt gestaltning av en pumpa i sina orangea jacka, det borde dra hem lite extra kalorier.
Nå väl. Nu ska jag sätta på familjens rådande fredagslåt, framför med sällan skådad innerlighet av de mustaschprydda ynglingarna(?) ovan. Det är denna Krille alltid spelar när han står vid spisen med diskhanduken över axeln och steker entrecote, hummar, smakar på rödvinet och mår som en prins. Så då kör vi den nu också. Den borde väl funka till varma mackor med, tänker jag.
Ha en riktigt skön helg, hör du. Vi hörs i morgon.
