Varje gång jag ska summera veckan under den här vinjetten, så börjar jag med ”Det har varit en intensiv vecka”. Sedan tar jag bort det, jag kan ju inte hålla på att upprepa mig så hela tiden. Kom med nåt nytt, liksom.

Men det har fan varit intensiva veckor på sistone. Och med intensiva helger däremellan. Livet går galet fort just nu, och när det inkluderar delar som ögoninflammation, turas-om-att-vabba-strategi, halsfluss, städhelg på två dagisavdelningar, gräsänkehelg, födelsedagsförberedelser och dito firande, veterinärsamtal, sökande efter gummistövel (bemärk singularis, en stövel är borta och vad, exakt vad, ska jag med EN stövel till?), mattvättande och ett stundtals överväldigande bekräftelsebehov från en treåring, så känns det att man lever, om man säger så.

Därför tänker jag att den här bloggen ska leva vidare i en trettio år till eller så, så att jag kan läsa detta medan jag njuter min pensionärstillvaro i Toscana (vingården, du vet) och minnas hur det var, skaka lite på huvudet, le lite vemodigt över tidens flykt och fortsätta förbereda middagen som alla våra söner kommer på. Och de har fina och snälla flick- eller pojkvänner, alla tre. Kanske en bebis på väg också. Bosses, tror jag, sätter en femtiolapp på det. Om femtiolappar finns kvar om trettio år alltså.

Och medan jag rör i grytorna i det där rustika, men ändå ljusa och rymliga köket (någon god pastasås, tänker jag mig, med fräscha grönsaker från närbelägna gårdar, och egenodlade örter och ett passande rött vin till från vår egen lilla – ja just det – vingård) och lyssnar på First Aid Kit – The Lion’s Roar för att den påminner mig om tiden när Vilmer fyllde sex, så kommer jag att konstatera att det där med att få tre barn på raken, det är något av det jobbigaste och roligaste man kan göra och att jag inte ångrar någonting. Inte ens att jag köpte de där dyra, svarta stövlarna till mig själv den vintern för de var värda vartenda öre. Och så tar jag en klunk vin till 38-åriga Lises ära, hon som befann sig bland snor, nattvak och  nedkissade mattor, och tänker att fy sjutton, vilket bra jobb hon gjorde ändå.

Ja, nåt i den stilen tänker jag mig.