Veckans fredagslåt
Men dra mig baklänges vilken lång jäkla vecka det varit.
Det har haft sina nackdelar att jobba varannan dag, men det har verkligen medfört att veckorna gått fort. Tjoff, liksom.
Men nu. Första veckan med fem arbetsdagar sen Jesus gick i kortbyxor. Alltså min hjärna ville ju ha helg i onsdags, och jag var redo att kasta in handduken i går. Men jag kröp fram över målsnöret precis, och det känns som en liten seger. Precis så måste de som klarade Iron Man/Woman häromdagen känt sig – och jag skulle gärna vilja hälsa dessa atleter: Jag förstår verkligen hur ni mådde när ni hade den där sista kilometern kvar på maratonet som ni sprang efter att först ha simmat och cyklat långt som fan. Jag förstår er. Jag var själv där för en stund sedan.
Men jag klarade det. Och kunde jag – så kan ni.
Och för att fira denna enorma prestation blir det häng med världens bästa kompisar i kväll, och kräftskiva med världens bästa släkt i morgon. Men först en glad liten dänga som jag blev påmind om när jag skrev här igår (och inte We are the champions, som jag först tänkte på).
Varde helg.
