Varför gråta över spilld mjölk?

Det visar sig att jag har närt en son vid min barm som kan teleportera sig. Jag vänder ryggen till i ett par sekunder, det är inte mer, jag lovar. Och han är laktosintolerant också tydligen, eller varför annars dessa aversioner mot mjölk? Eller demonstrerar han på böndernas sida mot Arlas sänkta mjölkpriser? Så många frågor…

Det enda som hindrar min ven i pannan från att brista är att han hittills mest demonstrerat mjölkens undermålighet utomhus, det är lite lättare när man kan undanröja en halv liter mjölk – som sprider sig över en förvånansvärt stor plan yta, vilket kanske kan vara värt att notera – genom att ta fram trädgårdsslangen och spola. Lite som när man spolar rent efter att ha slaktat en gris, antar jag, man liksom föser undan blodet och all skit med vattnet, driver ner det i en golvbrunn någonstans. Eller vad vet jag, jag har aldrig slaktat en gris. Dessutom var det en rätt osmaklig liknelse, och jag har ingen golvbrunn ute heller, nä beklagar den, hörru. Men jag har däremot spolat bort mjölk från altantrall ett par gånger, det har jag.

Så mina avkommor kan alltså i skrivande stund kategoriseras som en hårdrockstrummis, en lockig tvärtemotmaskin och en laktosintolerant, alternativt lantbruksstödjande, teleportör.

Tänk om jag anat det när jag var 11 och lekte att alla mina barn skulle vara flickor med långt ljust hår som hette nå’t i stil med Lucy och älskade att  rida med mig och hjälpa mig att laga mat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Jodå, Bosse har visst byxor på sig. Ibland.)