Lena är en katt med stor integritet, något säkert kan tillskrivas många katter, men skit samma. Hon upprörs inte av särskilt mycket, utan odlar och vårdar sin likgiltighet som vore den receptet på självaste coca-cola, och sätter därmed en ära i att alltid se totalt ointresserad ut, något som hon gärna drar till en fånig ytterlighet. Det är svårt att placera henne i Hellströms-hierarkin, förmodligen ser hon sig själv på toppen av den, om hon nedlåter sig att ingå i den överhuvudtaget. Hon har en gång fått höra att hon har ett vackert huvud och vore ett utställningsämne om det inte vore för att hon har så kort svans, men det är inget vi pratar högt om. Hon har en pondus som gör, att vad hon än råkar göra, så ser hon ut som om det var meningen. Att lägga sig på en kruka, tillexempel. En smula obekvämt, men hon flyttar sig knappast så länge någon ser henne.

Däremot vet jag, och det måste stanna oss emellan, att hon är en sucker för öronkliande, precis som alla andra katter, och att hon är rädd för garage sedan hon blev instängd i ett, och att hon älskar barnen och allt väsen de för. Hon skulle aldrig erkänna det, men jag vet det. Jag känner henne, den lilla pryda damen, och jag älskar henne. Ingen annan katt kan mäta sig med denna och hennes avmätta uppsyn.

Lena regerar.