Var god stör ej

Ja ja, jag kunde uppdaterat bloggen lite oftare, men vad fan, säsong två av House of Cards har ju släppts. Du förstår, va? Det finns ju liksom inget val. Jag måste bulimia i mig avsnitten ifred, så där som man gör när man vet att ens beteende inte är riktigt sunt, men ändå inte kan låta bli att fortsätta. Och glad är jag att jag börjat redan i lördags, ty en jättespoiler  till första avsnittet stod att läsa i första meningen av DNs stora artikel om serien i söndags. Jäkla Stockholmsklåpare. (Men det var fina porträtt, det måsta sägas. Fotona var snygga, och texten helt ok den med. Minus spoilern, då.)

Så, ja.

Nu måste jag inmundiga dagens beskärda del av maktmissbruk, girighet och med en briljant  och samtidigt återhållsam casting. Njuta av Kevin Spaceys tveklösa hänsynslöshet och perfekta slipsknutar, och Robin Wright Penns orubbliga kyla och oklanderliga frisyr (apsnygg, btw). Jag ska återigen rulla mig i intriger, mänskliga tillkortakommanden och korrupta politiker i en värld där allt kan köpas för pengar eller prestige, å herregud så ljuvligt.

Men jag är inte allt för oansvarig. Jag är ju vuxen. Allt förtäring balanseras därför ständigt upp mot den förväntade effekten av sömnbristen den bidrar med. Annars skulle jag sett alla avsnitt på bara ett par dagar.

Så i kväll ska jag tex bara se ett avsnitt, annars kommer jag att bli allt för trött i morgon och det är det inte värt.

Eller två.

Max två.

Eller tre som mest. Tja, kanske tre. Men inte mer. Absolut inte mer.

article-2559936-1B7DA1FF00000578-374_634x632