Nu vänder det.

Jag känner det i kroppen. Nu har pendeln äntligen nått sin ytterkant, nu byter den håll. Äntligen. De rädda, snåla och egoistiska människorna ska inte längre kunna sätta agendan. De håller på att mista sin makt, sitt inflytande över medier, diskussioner i fikarum och kommentarsfält.

Det beror inte på att de till sist insett att de har fel. Det beror inte på att de fattat att de som flyr i panik och ångest med sitt lilla barn tätt, tätt tryckt mot bröstet med bara en tanke på att överleva i huvudet, att det lika gärna kunde vara de själva om det inte var för att de haft sån förbannad tur att födas i ett land med välstånd och frihet. Det beror inte på att verkligheten kommit i kapp dem med bilden på lille Aylans kropp och att de förstår. Förstår och skäms.

Nej.

Det beror på att alla vi andra lämnar de inskränkta och arga människorna bakom oss. Vi skiter i dem nu. Vi låter dem sitta sina forum och bekräfta varandras snedvridna och ledsamma människosyn, sina konspirationsteorier och ologiska räkneexempel. De får sitta där och marinera i sin egen bitterhet.

Under tiden reser vi oss upp. Vi välkomnar, stöttar, hjälper och står upp för en fullkomligt naturlig och logisk syn på världen och människorna runtomkring oss: Självklart hjälper vi de som är i nöd. Inga konstigheter alls. Här finns plats, här finns frihet, här finns möjligheter och omtanke.

För en dag ska vi alla dö. En dag är allt över. Då ska vi lämna över denna jorden till nästa generation, och då kan vi berätta att ja, vi lät oss stukas av hatet, det kom som en överraskande spark i ryggen. Ingen var beredd på det. Men vi sparkade inte tillbaka. Vi stod upp för det som är värdigt och självklart och lämnade hatet bakom oss.

För att världen är bättre än så. Och för att vi är så många fler.