Du vet att jag är en förespråkare för den vanliga, halvfula verkligheten. Stajlade, tillgjorda, filterbehandlade och retuscherade bilder av någons ”vardag” finns i överflöd i andra sociala medier, men Kaosyogakanalen är min och den vill jag försöka hålla ganska au naturell. Jag inbillar mig att jag gillar vanligt. Vanligt är helt okej.

Så jag tänkte göra ett minireportage. Planen var att skaffa mig några vardagsbilder att visa dig, du vet såna där som en sällan tar, men som beskriver alla de där vanliga ögonblicken rätt bra, hur det ser ut här hemma en vanlig trött torsdag när en har grus på golvet och mascara under ögonen. Charmigt okonstlade vardagsbilder. Ja, du fattar.

Jag började med att försökte fota pojkarna. Det var inte så enkelt, dock. Mest såg de ut så här.

Noll kontakt pga Larva på Bolibompa. Jag försökte påkalla deras uppmärksamhet men det gick sådär. Okej då. Det är i och för sig väldigt vanligt. Men inte så kul att visa upp på bloggen.

Så jag gick ut till Krille i som höll på att  plocka undan middagen i köket och lyfte kameran. ”Jag ska bara ta ett vanligt kort till bloggen, du behöver inte göra något speciellt”, sa jag.

Men det är ju som att be Ranelid att inte slicka sig på läpparna när han pratar. Det går inte. Om våra söner skiter helt i kameran, så jobbar min man uppenbarligen tvärtom. Vad blev det här? En låtsasvissling?

”Nä, sluta tramsa dig”, sa jag. ”Jag vill bara ha vanliga vardagsbilder där vi är som vanligt. Herregud, hur svårt ska det vara? Vi får väl ta ett kort ihop då.” Så satte jag vände jag kameran och måttade den på ett ungefär mot oss för att få en helt vanlig bild på hur livet ter sig på Marmorgatan 38 en torsdagkväll i januari. Men vad gör karln då?

Han slickar mig i örat! Jag DÖR vad äckligt. Jag rös ända ner till lilltån, fy sjutton. Jag tror inte att någon stuckit in en tunga i mitt öra sedan discot i nian när jag hånglade med Johan Söderlind utanför Club Herman.

”Men herregud, skärp dig”, gormade jag medan jag försökte torka ur min hörselgång med tröjärmen. ”Vi skulle ju inte hålla på och fåna oss utan bara visa hur en vanlig torsdagskväll ser ut. Det är ju hopplöst att fota den här familjen. Vi skulle ju vara som VANLIGT”.

”Det var väl det vi var”, sa Krille.