Bilden är från helgen, på väg till en picknick. Jag visste inte om att Krille tog den men ja, jag kan lätt erkänna att jag valde den eftersom jag ser mycket bättre ut på den än i verkligheten. Solglasögon och barn på höften, lite på håll, det påminner ju nästan om en paparazzibild på en kändis om man skulle byta ut barren mot betong och träden mot bilar, och det är inte var dag jag gör den jämförelsen, trust me. Men det går upp för mig nu  att bilden är också vald för att den symboliserar mitt tvångsmässiga behov av, och latenta förhållande till, att vara utomhus i fint väder. Ut ut ut, vi måste ut. Njuta det sista ur sommaren.

Det stressar mig, om jag ska vara ärlig. Detta med att det kan vara sista dagen med sol och 20 graders värme. Att det närsomhelst kan börja regna i si sådär tre månader medan mörkret sänker sig tungt och obevekligt håller undan ljuset i 7-8 månader. Att det vilken dag som helst kan vara slut på stunden med kaffekoppen och tidningen på altanen efter jobbet. Att ungarna vilken dag som helst kan dra runt inomhus, med ösregn utanför, och gnälla att de inte har någonting att göööööra.

Stress.

Det hjälper inte att njuta, tänker jag. Jag njöt ju skiten ur semester, och inte blev det lättare att gå tillbaka till jobbet för det.

Jäkla skandinaviska vädernoja.

Jag måste försöka att inte tänka så mycket.

P.S: Och hur gick picknicken då? Men nä. Du vill inte ha en sån där tok-kaosig berättelse igen. Det har du fått så många gånger. Vi kan väl bara nöja oss med att konstatera att bara för att man släpper ut huliganer i skogen så slutar de inte vara huliganer.