Titeln låter som en fars, och på ganska många sätt kan man se det som en sådan också. Så här ligger det till:

Att åka till biblioteket är kanske inte det mest äventyrliga, oförutsägbara eller spännande man kan göra – om man inte tar med cirkus Hellström. Själv är jag ju galet förtjust i böcker, och kan jag mot förmodan inspirera  mina söner till något som är nyttigt och hyfsat ofarligt, så skulle läsglädje ligga högt på den listan. Men det måste jobbas fram lite, de behöver möta och känna på böcker, leta sig fram, välja själva. Och här kommer ju ett kommunalt bibliotek så väl till hands, där finns ju ett himmelrike av böcker för förskolekids. Ok, jag kan talk the talk. Dags att walk the walk då.

 

 

 

 

 

 

Så vi drog iväg, ivrigast var nog… jag. Vår entré undgick nog få, men vad sjutton, biblioteken är till för barn (också), tänkte jag i ett försök att stärka mig och log ett tappert leende. Vilmer hittade snabbt några böcker som han dök in i.

 

 

 

 

 

 

Även Bosse gillar bibblan, han hittade snabbt en kompis som han förde dialog med på hög nivå. Ingen annan fattade någonting, men de unga tu var glada. Jag började ett hastigt sökande efter böcker som skulle kunna funka, medan jag höll ett öga på Bosse, och ett på Vilmer… men vänta nu… Folke då? Var är han? Var? Ah, bakom en bokhylla, puh. Fullt med böcker på golvet, som han vägrade ställa tillbaka,  men efter en snabb överslagsräkning i huvudet kom jag fram till att vissa situationer lämpar sig inte för konsekvent barnuppfostran, däribland denna. Jag plockade upp dem själv. Var är de andra pojkarna nu då? Just det, där.

 

 

 

 

 

 

Ingenting i vår familj är särskilt statiskt, och absolut inte pojkarnas placering i större utrymmen. Jag rafsade ner ytterligare böcker i påsen, hindrade Bosse från att riva sönder de han hittade, kollade så att inte Vilmer hade skor på sig när han klättrade på möblerna, torkade Folke lite under näsan och försökte på alla vis kontrollera den naturkraft som de faktiskt utgör. En fantastiskt fin, rolig och underbar naturkraft, absolut, jajamen, men ändå: en naturkraft. Allt accelererade stadigt och obönhörligt. Crescendot kom när Vilmer och Folke hittade ”bilstolen”. Oss emellan hade jag bett en bön för att den skulle förbli ohittad, men icke.

 

 

 

 

 

 

Vid denna tidpunkt transpirerade jag ganska ymnigt, och i ett sista, desperat försök att hejda dessa bibliotekshuliganer, tog jag till det ett för många föräldrar välkänt begrepp. Ett begrepp som även låg på den tio år gamla listan ”så här ska jag aldrig att göra när jag får barn”. Ha ha ha. Mina damer och herrar, I proudly present: Mutan. Tack gode gud för Varbergs nya, fina bibliotek som har världens bästa café inbyggt.

 

 

 

 

 

 

Fikan kryddades – nä, fel ord, eh… avbröts – visserligen av ett blöjbyte och två toabesök samtidigt (vad är oddsen för det?), men kakor köptes och kakor åts.  När mina pojkar äter, så äter de. När de är klara, ja då går de. Hoppla. Jag försökte snabbt förmå dem att sitta kvar en minut till, medan jag rafsade ihop böckerna, plånboken, mössan, barnen. Jag noterade stillsamt att jag inte varit så kissnödig på denna sidan vintersolståndet, men ett toabesök var en lyx jag inte hade råd med just då. Knep. Kneeeep. I tanken, och med några osorterade gester, tack-tack-tackade jag snäll cafépersonal, cafégäster, bibliotekarier, och boklånare för deras, och deras trumhinnors, tålamod och uthållighet. Ett barn på armen, tung bokkasse i andra (vilka böcker hade jag lånat? Ingen aning, mindes inte, det blir en överraskning) medan jag avfyrade ganska bestämda uppmaningar till de två äldsta när vi gick ut i trafiken, mot vår bil.

Äntligen hemma. Tre barn innanför dörren, bokkassar och matkassar (jo, vi handlade lite på vägen också) töms, jackor hängs upp, oftast av mig i slutändan, skor ställs på plats, gissa av vem, jag är klar, jag andas ut. Holy moly. Fixar en kopp kaffe. Börjar få ner pulsen till mer normala nivåer.

 

 

 

 

 

 

Barnen får ju en massa stimulans av en ävenflykt som denna, jag vet ju det. Men jag kommer inte att vara så svårsövd i kväll heller.