Magsjukan är här. Den plöjer fram genom min familj och skonar inga civila alls. Jävla skitsjukdom.

Jag är svim-/gråtfärdig av trötthet och har fullt upp med basala energikrävande saker som att orka andas eftersom Krille och jag spenderade natten med att torka kräks och tvätta lakan. Hashtag YEY. Vi sov i stort sett ingenting (och har du märkt hur LÄTT man sover med magsjuka i huset när man väl somnat? Varje gång en unge rörde en tå så vaknade jag, redo med kräksbunken) så jag var lätt groggy när jag åkte till jobbet i morse. Krille stannade hemma och fick torka kaskadspya som storebror Vilmer kontrade med då han gav sig in i leken.

Oh, the glamour.

Jag har otvättat hår, är svart under ögonen och trötthetshallucinerar nästan. Krille likadant, minus håret då, hans hår blir aldrig fett, är det för att det är så kort? Jag vet inte. Och så har jag mått placebo-illa hela dagen. Det har Krille dock inte gjort, han hävdar att han är immun mot denna pestsmitta. Tja, jag har inga säkra svar där heller. Men nu när barnen äntligen somnat VET jag däremot med största säkerhet att jag nog faktiskt skulle kunna pröjsa en mindre kroppsdel för en garanti om kräksfri natt och ostörd sömn.

”Denna dagen räckte länge”, sa Krille när vi äntligen landade i soffan.

Amen to that, säger jag.

Det enda som varit kul idag, var följande bild som cirkulerar på twitter och facebook från någon av Die Hardfilmerna, som visar upp en fantastisk översättning av Bruce Willis kända ”Yippie ki-yay, motherfucker”. Den ska jag kolla på ofta i morgon när jag vabbar. Översättningen, that is.

Ord, alltså. Så kul.