Nån filosof, jag tror det var fransmannen Rousseau som levde på den tiden då roliga gråa peruker var comme il faut bland de mer välbärgade eller utbildade medborgarna, pratade om att civilisationen var fördärvlig för människan och att vi alla skulle må bättre om vi återvände till naturen. Det är där vi blir hela, friska och fria, mässade han.

Med tanke på att gråperuk-tidens civilisation troligtvis var en västanfläkt jämfört med vår, så tror jag inte att naturen behövs mindre i dagsläget. Civilisationen är lite som socker – enkelt, artificiellt, snabbverkande, gott, vanebildande – men inget en mår riktigt bra av i längden. Åtminstone inte som ensam kost. Naturen däremot. Den gör mig lyrisk, religiös och lugn. Jag landar, känner mig hemma, blir hel, call it what you want.

Lökigt? Säkert. Men det är som det är. Jag mår bra av att gå omkring på annat än trottoarer emellanåt. På asfalt finns inga dofter av fuktig mossa, löv och granbarr. Där finns inget rogivande sus i grenarna som låter som om universum herself drog lugna andetag. Där finns inga myrstackar, fantastiska färgskiftningar i löven eller porlande små vattendrag. Så för att jag inte ska gå igenom livet utan att se hela paletten så måste asfalten kompletteras med skogsstigar emellanåt. Så jag inte lever mitt liv i enbart gråskala tänker jag, för det vore ju lite trist.

Och med den förnumstiga, svulstiga och naturromantiska inledningen lär jag tappa minst 36% av Kaosyogaläsarna, men jag dig i så fall överväga att komma tillbaka vid ett senare tillfälle. Det kan vara rätt kul här inne också, vettu. Här finns både runda ord, svordomar, pinsamheter och massor av ful verklighet.

Men inte idag, dock. Idag är verkligheten bara fantastiskt vacker och oförstörd här inne.

För en gångs skull.

Peace out.

Vägen till naturens frihet eller civilisationens fängelse. Det beror på vilket håll en går.

Om man är ute på en ordentlig tur så ska det slås läger, det är sen gammalt. Alltså slog vi läger.

Ugh ugh, man make fire.

Säkert inte särskilt mycket naturliga och oförstörda råvaror i denna måltid, men gott var det.

Well hello there, mr Kantarell. Don’t be shy, come to mama.

Skogens svar på Sara Skyttedal. Pigg men giftig.

En något schleten Karl Johan. Det hade tydligen varit en tuff helg. I feel you, man.

Vackra, okända och säkert helt igenom olämpliga som föda.

Svaret på varför taggsvampen fått sitt namn hittar en på undersidan.

Blåbärsriset visar upp höstens nya modefärger.

Naturstilleben.

Mossa. Up close and personal.

Ris, gräs, träd och sol. Fin kombo.

Han samlade pinnar hela rundan, och fick mig och Krille att bära varsin packe också. Nu ligger de framför vår ytterdörr och… tja, ligger?

Rönnen är också en typisk show off. ”Kolla på mig, kolla på alla färger jag har! Orange, grön, gul på en och samma gång, inte illa va va va?”