För alla sönderhackade nätter, för alla uttag på tålamodskontot, för alla gånger trumhinnan trasats sönder av plötsliga skrik, för all transpiration inne i matbutiker, för alla gånger energi lagts på otroliga lirkningsmanövrar som gjorde att vi trots allt hann i tid till förskola och jobb, för alla år av försakelser av eget klädkonto och hobbyprojekt, för alla tokiga lekar som kreerats, för all tid som lagts på att sparka fotboll när soffan, tidningen och kaffekoppen i själva verket lockade mycket mer.

För alla skratt som spridits som ringar på ytan av en insjö och som lyft otaliga nedåtpekande mungipor och kastat tillbaka glittret i små ögon.

För att konstant och tveklöst ha satt familjen före allt annat.

För att hela tiden ge utan en tanke på att få något tillbaka – men idag, käre make, blir det ändå en liten payback. En ytterst blygsam kompensation utbetalas dagen till ära för ovan nämnda insatser, i form av starksprit och lektyr om en trasig konstnär. Och kanske en extra kram eller två. (Pojkarna fick aldrig ritat de där teckningarna som de tänkt, men hälsar att de lovar att komma att hälsa på dig ofta på ålderdomshemmet vad det lider istället. Jag vet, jag vet, jag ska försöka få det skriftligt).

Fan vad du rockar, baby.