Bebistiden känns avlägsen och jag längtar fortfarande tillbaks, men inte lika ofta som förr. Jag börjar faktiskt gilla att emellanåt få lite tid utan barn kring benen. Att kunna slappna av lite mer och inte vara rädd för att någon gör någon illa utan att det hörs (nuförtiden hörs det till Falkenberg när de bråkar och slåss så det missar man inte). Att slippa lyfta den förbannade barnvagnen in och ut ur bilen. Att ha kräksfria kläder på jobbet. Att leva ett liv som inte är hårdstyrt av någons mat- och sovtider. Att få sova hela nätter. Å herregud, att få sova hela nätter.

Men ibland alltså. När jag tänker på de där ögonen, den där blicken. På de lite ryckiga rörelserna. På närheten. Amningen. Nybadad pyjamasbebis. Eller som här. Två små mjuka fötter och en stor blöjrumpa.

Gah.

Nowadays har han storlek 36.