Denna kasta-tillbaka-torsdag tänkte jag tillägna världens bästa Bo som redan för tre år sedan gick sin egen väg med bestämda steg med en fotboll i famnen.

Men sen kom jag på att jag kanske ska ägna tbt’n åt mig själv istället. För ärligt, den tiden var ju ganska intensiv för den där klängiga mamman på bilden. Tre ostyriga pojkar på 1, 3 och 5 år, herregud det var helt galet hemma för det mesta. Och jag säger hemma, för självbevarelsedriften motade bort mig från fikor på stan och dylikt under en tiden. Att åka hem till en kompis med barn för att kidsen skulle få nån att leka med var heller inte kul eftersom mina ungar ofta skrämde slag på sina jämnåriga med handgemäng och höga volymnivåer – uh, jag får pattsvett bara jag tänker på det. Jag hann uppenbarligen inte ens gå till frissan, kolla vilket långt hår jag hade (lite avundsjuk på mig själv, I must say). Och inte nog med det, dessutom hade jag vid den tiden hoppat ut på alldeles för djupt vatten på jobbet (igen) när jag blev chef. Och så startade jag Kaosyoga i samma veva, hehe. Fan, att jag orkat alltså. Att Krille orkat och stått ut. Och att barnen inte rymt hemifrån än. De fyra pojkarna måste vara världens sjunde underverk. För att inte tala om matriarken herself.

Jag vet inte om vi i den här kaosfamiljen är starka eller glada eller korkade som roddar detta liv, dag efter dag, och dessutom tycker att det är ganska kul. Troligtvis är vi lite av varje.