Det regnade inte idag. Barn behöver röra på sig och få frisk luft för att inte skava på inredningen för mycket. Vuxna också. Så efter ett antal omgångar tv-spel för de minderåriga, och skåpsrensningar slash lagning av espressomaskinen för de äldre, kläckte jag världens idé om att köpa med lunch och äta den vid stranden. Så genialt. Inga golv att torka upp matkladd från, ingen disk att plocka undan och tafatt i sanddynerna som efterrätt. Lysande koncept.

Ja. Det var ett lysande koncept. Och kallt. Och omständigt, konfliktfyllt och arbetssamt. Vad annars, det är ju Kaosyoga du läser. Men även om Bosses första ord när vi äntligen kommit fram var ”jag fryyyyser”, och Folke låg på backen i ren protest mot något som jag redan glömt i ett par omgångar, så var det skönt att komma ut ett par timmar.

Och ännu skönare att komma in.

Tur ändå att inte ipaden blivit stulen under tiden vi var iväg. Phew.

Nu ska jag bara försöka få in i huvudet och kroppen att jag ska jobba i morgon. Det känns i det närmaste absurt just nu. Låt vara att jag är ledig en vecka till efter i morgon. Men ändå. Jag är rädd att jag kommer att hamna i chock för resten av livet.

Så hörs vi inte mer, så vill jag att du ska veta att jag tyckt det var kul att du är här och läser detta. Och att jag faktiskt kan mycket bättre än så här. Och att Zlatan, som sagt och tyvärr, är en rövhatt.