Men åh herregud. Nu har jag läst sommarens bästa bok. Minst. Jag har inte gjort något annat än att läsa sedan vi kom hem från räkmackelunchen och nu är jag helt groggy av att spenderat flera timmar på soffan, men mest är jag knockad av ett fantastisk hantverk. Lite hänförd, faktiskt.

Stoner av John Williams handlar inte som man kan tro om en pundaryngling på glid, utan någon som nästan utgör motsatsen: En stillsam, eftertänksam, fåordig, samvetsgrann, noggrann man med mycket integritet. Berättelsen är enkel, kronologisk och består av en väldigt slätstruken dramaturgi, helt utan stora dramatiska vändningar, förvandlingar, spänningsmoment och upplösningar.

Men det stora bor fan i det lilla, alltså. Vem sm nu bestämmer vad som är stort eller litet, för den delen. John Williams, som ironiskt nog inte fick så stor cred för sin bok förrän när han dött, 30 år efter att boken trycktes, skrev som en gud. Det är hopplöst svårt att inte bli vansinnigt berörd av den klumpige och fåordige universitetslektorns ganska slätstrukna och egentligen ganska olyckliga liv och leverne.

Så ska en slipsten dras.