Hello musiclover! I’m back. Som du måste ha väntat. Det tog en dag extra eftersom Helga satte sig på tvären, men nu är jag tillbaka i familjens varma famn. Konferensen var top notch, bästa på länge. Eller ja, bästa. Punkt. Jag är inte på så många tillställningar av dito slag, så jag har ont om referenspunkter på området, men det var väl värt resan upp som blev tre timmar längre än beräknad på grund av en olycka på tågspåret innan Göteborg.

Och detta med resan var, som du säkert fattar, ändå bara en västanfläkt (haha) av vad som komma skulle av tågtrubbel. Ty nej, jag kom inte hem på kvällen lagom till fredagsmyset som det var tänkt. Helga ville annorlunda. Hon såg till att jag istället satt jättelänge på stationen tillsammans med väldigt många andra människor, varav många var både ängsliga och stressade. Emellanåt nästan kändes det nästan lite läskigt. Människor i flock som blir rädda eller arga, fan det skrämmer mig. Det puttades och trängdes, och folk försökte förtvivlat forcera sig fram genom horderna för att ta sig till ett spår som de trodde skulle ta dem hem. Som törstande ökenvandrare fick vi droppar av vatten och hopp om att jodå, tåget skulle gå om tio minuter, nej förresten, trettio, eller nä, om en och en halv timma, vilket tillslut blev: Inte alls.

Efter ett tag klev jag av trängseln och roade mig med galet överprisad (säger man så?) chokladboll, en bok och rödvin i ett ölglas istället. Alla vinglas var slut. Jag tror att det kostade mig 160 spänn eller liknande. Ölglas eller inte, det är dyrt för en kaka gjord av lite kakao, smör och havregryn och nåt rödvin som kostar 69 spänn på systemet. Men jag fick i alla fall någonstans att sitta.

När vi äntligen var framme vid the point of no return och tågen blev inställda på riktigt, så blev det såklart sjukt drag efter hotellrum istället. Ingen var väl sugen på att sova ute i en storm, så det blev massor av bizniz för rumsuthyrarna. Jag hann få ett rum på ett hotell där de för övrigt hade fina fotos på väggen, hence den översta bilden. Vackert, eller hur?

Så, whaddayaknow, plötsligt hade jag en dag extra i storstan när jag egentligen skulle varit i Fagered och dragit ut i skogen med vänner och barn för att se till att alla som beställt en gran på minigranar.se skulle få en leverans.

Så när Krille på lördagen blev väckt i ottan av barnen och skulle manövrera alla ut till bilen med regnkläder, stövlar och gott humör i skog och mark med regn på tvären, och därtill leta upp, hugga och bära ut femtio granar, så tillbringade jag morgonen med hallonsmoothie och Adele i lugn och ro. Därefter gick jag på stan och köpte alldeles onödigt många fina papper, block och pennor och en klänning.

Och så stack jag förbi och tjingsade på mina polare, Alex och Sigge. Det var länge sedan vi sågs. Speciellt Sigge hade saknat mig, som ni kan se. De hade så mycket som de ville berätta för mig, men jag hade en tid att passa. ”Ha det fint nu killar,” sa jag och drog till stationen och ett tåg som äntligen gick till västkusten. Tillsammans med en gigantisk Starbuckskaffe och Marie Fredrikssons biografi så åkte jag tvärs över landet igen. Tillbaka till de mina. När jag kom hem på kvällen togs jag emot av öppen famn av Krille, Anna och Jimmy som verkade uppriktigt glada över att jag tagit mig hem levande och snällt serverade mig vin och lite överbliven pizza från middagen några timmar tidigare. Alla granarna låg fint uppradade i trädgården, alla regnkläder hade hängts på tork och barnen var välrastade.

Den här Stockholmsresan alltså. Well played, Helga. Well played.