Jag fick den stora äran att hålla en liten bebis igår.

Ja, bilden ovan är från Bosses första veckor i livet, och är egentligen inte relevant i sammanhanget. Eller jo. Eller – hur som. Jag sprang i alla fall på en föräldraledig medarbetare i går som var på jobbet och hälsade på med sina två finfina söner, varav den minsta inte kan ha varit mer är tre-fyra månader gammal. Jag vet inte exakt, för jag glömde fråga, jag var nämligen fullt upptagen med Mötet med denna ljuvliga lilla varelse. Stora, mörka, kloka ögon, som brunnar av vishet. Runda kinder. Stadig men ändå så liten. Trygg men ändå så sårbar. Luktade alldeles underbart. Å, dessa rörelser. Doften. Ljuden. Mjukheten. Tyngden. Värmen. Jag var totalt närvarande, eller ja, ska jag säga vi – både jag och min livmoder. Och min livmoder sade högt och tydligt att hon (för det organet, om något, kan vi väl vara överens om, måste väl klassificeras som femininum?) faktiskt måste få föda upp en liten ny människa till. Bara en till, sade hon. Sedan skulle hon sluta tjata. Men om hon inte fick det, så skulle hon tjata lääänge till. Oavbrutet och åtminstone till 50-årsåldern.

Och jag köpte det rätt av. Herregud, tänkte jag, det kan inte vara meningen att jag ALDRIG MER ska få ha en bebis. Det kan inte vara möjligt. Vi är ju liksom inte klara, min livmoder och jag.

”Oj, jag måste nog hem och prata lite med Krille”, sade jag när jag omtumlad lämnade tillbaka skatten till hans rättmätiga mamma, efter att i ett kort ögonblick (men bara ett kort)  övervägt och att helt enkelt ta honom och springa. Men min chef, som stått bredvid hela tiden, visade sig inte riktigt dela min entusiasm över idén.

Så sedan pratade vi inte mer om det.

Och livet gick vidare.