Nästa gång jag lyfter upp en ettåring med någon form av roterande lyftrörelse, som även visade sig ha en sprayburk i handen som kan komma att svingas runt och träffa mitt ansikte med den nedre kanten, så ska jag smörja in mina ögonbryn med vaselin först.

Didn’t see that one coming, om man säger så.

Något liknande hände förresten för något år sedan, då jag frontalkrockade med en bondgårdsko som jag har för mig att Vilmer kastade. För dig som inte har bondgårdsdjur hemma: det är riktigt massiva grejer. Kantiga också. Så fick jag en klassisk blåtira som efter några dagar skiftade i regnbågens alla färger och kunde inte låta bli att driva lite med det på mitt tidigare jobb. När chefen frågade vad som hade hänt slog jag ner blicken och mumlade något i stil med ”Ja men alltså det var mitt fel, jag förstår ju hur irriterande det är när sängen inte  är bäddad riktigt, och dessutom brände jag ju steken i ugnen häromdagen, det är ju inte konstigt att Krille blev arg.” Jag hade nog hoppats på ett gapskratt, men istället kom ett försiktigt och lite trevande leende, och då slog det mig att han umgicks med tanken på att det kanske, kanske fanns en möjlighet att jag faktiskt inte skojade. Den korta tystnaden som följde när detta gick upp för mig var ganska jobbig.

Snacka om awkward moment.

Jag skyndade mig naturligtvis att dementera, ”Herregud, jag skojade bara, jag lovar, det var Vilmer som råkade kasta en ko och det träffade oturligt nog just här, jag lovar, ha ha ha” log jag lite desperat, men det fanns ändå kvar någon form av tvivel i luften som var väldigt obehagligt och ju ivrigare jag blev i mina försök att övertyga, desto värre måste det låtit i hans öron.

Så jag tänker inte skämta om hustrumisshandel nåt mer, det är tragiskt och hemskt att små människor tar sig frihet och makt att kränka kvinnor bara för att de kan, och inget jag vill skämta mer om, och detta var verkligen bara en sprayburkskant som tjongades rakt mot mitt ögon bryn. Av Bosse.

Jag lovar.

Verkligen, alltså.

På hedersord.