Jag undrar hur lite man kan göra på en dag utan att försumma sina barn och sin personliga hygien allt för mycket. Jag tror jag rört mig i gränslandet kring nollpunkten idag faktiskt. Det känns som om jag gjort absolut ingenting. Det stör mig inte nämnvärt, jag har ju semester och måste absolut ingenting. Men det känns ändå konstigt. En hel dag utan någonting alls.

Eller ja, när jag tänker efter så har jag ju faktiskt bestämt mig för vilken tatuering jag ska göra härnäst, och det krävde tre timmars sökande på Pinterest och Google samt ett samtal med Anna för att den poletten skulle falla på plats. En hel del jobb där, alltså. Och förresten så har jag städat ur badrumsskåp på övervåningen och handlat mat. Just det, jag har planterat nya kryddor också – två sorters basilika, mynta och lagerblad. Och trånat på Pompone. Jag har tvättat sängkläderna, hängt ut dem och bäddat rent med dem igen. Nytvättade linnelakan som kustvindarna fått torka, alltså det kommer bli som en liten orgasm att få lägga sig i dem ikväll. Krille hävdar med sin välutvecklade känslighet att det känns som att lägga sig i ”asbest eller kevlar”, men jag älskar raspigheten och krispigheten och han får ju göra en massa körv här hemma så i just detta fallet kör jag över honom hänsynslöst.

Det blev ju lite gjort i alla fall. Märkligt det där med görande, att det ska vara en sån stor sak i mångas medvetande, inklusive mitt eget, tydligen. Antar att det beror på att mitt jobb är sådant. Det handlar precis som för de flesta om att få saker och ting gjorda, att få saker att hända, att skapa resultat. Och det beror nog också på att jag är sådan. Det är min fasta övertygelse att dina handlingar definierar vem du är, inte dina tankar. Kanske är det därför jag skriver ett helt blogginlägg om att jag inte gjort något vettigt idag.

Nu har jag precis läst ut Nordkorea av Eunsun Kim. Den var gripande och rak och omvälvande. Och framförallt helt makalöst eländig. Vilket helvete, från sidan ett och nästan hela boken ut. Nästintill ofattbart att det landet fortfarande, år 2015, existerar med nuvarande regim utan att omvärlden agerar.  Nordkorea alltså. Vilket ofattbart lidande.

Med det i åtanke så ska jag nog inte tankegnälla över min egen oduglighet nåt mer i kväll. Nu handlar det mer om att komma underfund med vilken bok jag ska öppna härnäst. Och om att skaka fram en tatuerare som har tid att sätta lite bläck i min hud inom kort.