Det jobbigaste med skidsemester är tveklöst detta:

Att svettas med hjälm och kläder i lager på lager som är utvalda för att klara många minusgrader och vind,  inne i en hall som är 23 grader varm med pojkar ska plötsligt ska ha en pjäxa knäppt, inte hittar sin ena handske, måste kissa mitt i allt eller på något annat sätt rubbar mina cirklar så som barn ju gör. Nyttigt för föräldrar. Jobbigt för föräldrar.

En annan sak som tar på krafterna är att gå från att vara en packåsna (som jag ju utvecklat en viss erfarenhet och kompetens kring – jag vill till och med gå så långt att jag kan säga att jag faktiskt förfinat egenskapen, givet vardagarna och allt som ska transporteras till och från olika skolor eller dagis) till att bli någon sorts dragdjur. Meter för meter ska de här killarna dras upp till liften/bilen/cafét när nedförslutet är slut. Plötsligt blir understället så väldigt, väldigt varmt. Igen.

Men, de två sakerna är väldigt, väldigt små i sammanhanget. Att åka skidor är ljuvligt. Nästan allt annat som förljer med på köpet är ljuvligt. I dag har vi åkt, åkt, åkt med Ville och Folke. Vilmer har utmanat alla sina farhågor och som ett resultat av det åker han nu hur bra som helst, och nästan var som helst. Att se honom testa saker han är lite rädd för, och se honom klara det. Se blicken i hans ögon. Glädjen. Å, vad föräldrahjärtat sväller.

Folke har också krigat på, på det mer, eh, offensiva sätt som ju är hans signum. När han väl slutar lägga energi och ilska på saker han inte kan påverka och istället lägger den på att åka skidor, så blir han som ett litet lok. Envist, oupphörligt och tveklöst tågar han fram genom snön. Jag tror att han har ramlat 25 gånger, vissa gånger har han slagit sig så att tårarna kommit. Men ändå. Han ställer sig upp, rätar på ryggen och åker vidare.

I eftermiddags stack han ner för en alldeles för brant backe. Varken jag eller Krille hann ens ifatt honom och jag kände infarkten komma närmre med stormsteg. Så här ser den lille hjälmfotingen ut när han kör i hundra knyck. Armar och ben rakt ut och full fart framåt, gärna ackompanjerat av ett glädjevrål eller två.

Stilla dig mitt hjärta. Han överlever. Han lever. Vi lever alla.

Lite extra mycket just nu.