(Källa: SVT)

Jag lever så fort jag kan emellanåt. Ofta för fort. Ändå är jag sist när det gäller många saker. 30 grader i februari, till exempel.

Jag hörde många prata om serien men upplägget inspirerande inte mig att hänga på. Svenskar som det gick åt helvete för i Thailand. Jaha, liksom. Men så gav vi det ändå en chans, efter att serien slutat (SVT play, I love it!) och blev överraskade på både gott och ont. Serien var  både gripande och väldigt obehaglig, och det gick inte att sluta att titta.

Tänk vad vi människsor hela tiden styrs av vårt behov av bekräftelse. Vilka umbäranden vi går igenom för att kämpa vidare med vår bitterhet, karriärskamp eller ensamhetskänsla som en högt hållen fana ovanför huvudet, när det i själva verket är den som vi måste släppa. Om vi bara kunde se oss själva som de vi är och försöka komma till ro med det, istället för att trampa vidare på the Highway to Hell med en dåres envishet i tron på att lyckan kommer om vi bara får jobbet/livspartnern/kroppen/you name it vi drömmer om.

Nog moralpredikat. Har du inte sett serien – gör det. Skådepelarinsatserna är helt magiska och serien är jobbigt bra.

Du har till den 9 maj på dig.

Klicka här!!