I eftermiddags. Folke pratar i telefon med sin pappa som är på väg hem och jag smälter. Det är nåt med barn som pratar i telefon som är så obeskrivligt bedårande. Alltså efter det att de lärt sig prata. Innan dess är det knappt så charmigt. Jag vet inte riktigt vad det är med den där fyraåringen med telefonen mot örat. Koncentrationen, kanske. Jag tror det. Samma min av fokusering och förnöjsamhet som kan ses i en tvåårings ansikte när hen sitter och äter mat för sig själv. De där famlande stegen mot vuxenvärlden. Jag vill liksom äta upp honom.

Så 16:35 stod Folke där och berättade om teckningen av en bärfis han gjort på förskolan medan min föräldrakärlek gick på högvarv. Och precis då upptäckte jag att baconet brändes vid på spisen.

Men ändå. Finaste unge.