När jag blir pensionär – eller om, för guds skull, man vill ju inte gå runt och verka som om man tar saker och ting för givet – ska jag sitta mycket på caféer och läsa. Och sitta hemma och fika och läsa. Och läsa innan jag somnar. Och ligga kvar i sängen på morgonen och dricka kaffe och läsa. Det är kanske bäst att infoga att jag tänker gå en och annan skogspromenad också, man måste ju ha rörelse och frisk luft också, herregud. Men när jag ändå är där, så jag kan sätta mig i en glänta med en picknickkorg och läsa.

Lite så tänker jag mig min penionärstillvaro.

Just nu är allt i mitt liv liksom en smula fragmenterat. Fika har jag alltid varit bra på att klämma in, men läsandet såg jag länge som synonymt med flera timmars ostört soffhäng, så det har jag fått omvärdera. Och jag börjar bli rätt bra på att ta till vara på de där småstunderna, att liksom ”passa på” med jämna mellanrum och sedan nöja mig med den tiden jag fick utan att veta på förhand hur lång den är.

Och de där splittrade brottstyckena av läsning hämtar jag i dagsläget från böckerna du ser på bild ovan och i ord nedan.

Mattias Åkerberg för sin konkreta och praktiska bruksanvisning i att omvandla kreativitet till ord.

Steve Ross för sin okonventionella och uppfriskande yogaväg till ett lättare sinne.

Jana Söderberg för att jag behöver påminnas om att mitt sätt att uttrycka mig och se på mina barn kan stärka eller sänka dem.

Susanne Jernelöv för att jag behöver lite praktiska tekniker emellanåt för att hoppa tillbaks på sömntåget vissa tidiga, tidiga morgnar.

Jon Kabat-Zinn för att han skrivit den bästa mindfulnessboken hittills.

Michael Connelly för att en amerikansk hårdkokt deckare är en amerikansk hårdkokt deckare och Harry Bosch är skitcool.

Berny Pålsson för hennes enorma styrka och mod och mänsklighet.

För att nämna några, då.