Så gick en dag ur mitt liv som turligt nog aldrig kommer tillbaka

Påskafton blev inte riktigt som vi tänkt.

Vår date med goda vänner ställdes in och plötsligt hade vi hela eftermiddagen och kvällen för oss själva. Detta var dessutom en dag då ungarna var konstant osams och jag konstant irriterad (jo, de två företeelserna hänger ihop, men vad som är hönan eller ägget, jag vet inte). Våra stackars 110 kvadrat kändes ännu trängre än normalt, så Krille och jag fick akut klaustrofobi vid tanken på hela familjen innanför samma väggar resten av dagen, så vi flydde fältet. Det finns ett naturreservat  på en halvö i Varberg som heter Getterön. Med några mcDonaldspåsar i handen intog vi de gräsklädda kullarna i en ganska kylig vårsol. Men det snöade åtminstone inte.

Å så fikade vi. Ungarna var överlyckliga.

”Tack snälla mamma för att vi fick äppeljuice som vi sade att vi ville ha”, sa de i kör ”för hade vi velat ha apelsinjuice istället, så hade vi såklart sagt det när vi skulle beställa” log de  och tindrade tacksamt med ögonen.

”Jamen visst, mina änglar,” log jag tillbaka, ”och om ni inte hade gjort det så hade jag läst era tankar, så då hade jag fixat rätt juice ändå. Vilken sorts mamma skulle jag annars vara?”

Och så där höll vi på och love-bombade varandra ett tag. Ja, jag sade ju att alla var på gott humör.

Sen gick Bosse. Vi ropade. Han gick. Vi ropade lite till. Han gick. Ser du honom där nere? (Lugn, vi gick efter honom. Så småningom.)

Ville intog ett piratskepp också. Bilden nedan togs innan han ramlade ner.

Ett säkert kort när det gäller att få skingrade massor av Hellströmsbarn att förenas igen är att yppa g-o-d-i-s.  Och skulle det inte finnas en påskhares efterlämningar nånstans? Jo baske mig, han(?) hade tagit till och värpa lite där ute i det torra kustgräset. What do you know?

Och därmed inleddes den första lugna stunden på hela dagen.

Men säg det lugn som varar. Som du ser nedan skulle Ville tvunget springa iväg med sitt ägg och en hallon-laktritsskalle som han inte ens gillade men åt på pin tji. Resten av flocken splittrades också i alla väderstreck och vi beslöt oss för att åka hemåt. Ibland är det en rätt skön känsla att få bälta fast minderåriga i en bil, om du förstår vad jag menar.

Väl hemma blev det påskbuffé Hellström-style och jag blev lite entusiastisk, för att inte säga yster, och gjorde en påsktårta-kind-of-thing. Ja, vad säger man? Den såg bättre i mitt huvud ut än den faktiskt smakade, så kan vi väl säga.

Lite som bilden av ett stillsamt påskaftonsfirande med familjen, kanske?