List – lista – listan – listas – listans – listats – lisa – lisan – lisans – lina – linas – linans… Så låter det inuti mitt huvud när jag lägger mig på kvällen. Ibland fortsätter det  direkt när jag vaknat på morgonen, om det nu överhuvudtaget har slutat däremellan.

Rumble-träsket har sitt god damn högkvarter hos oss. Så beroendeframkallande är dessa tvåminuters tankerensande verklighetsflykter i kvällssoffan just nu att jag och Krille hinner knappt låta byxtyget möta soffan innan tävlandet är igång. Jag smyg-rumlar lite på dagtid när det är lugnt hemma också, men det slutar alltid med att jag får titta på teckningar, svara på frågor om giftormar eller neutralisera kommunikativa oroshärdar samtidigt som jag ska agera ord-Einstein på tid – var snäll att ha det i betraktelse om du har spelat eller kommer att spela Rumble med mig, förresten.

På tal om distraktion,  så spelar Krille även med ett barn på armen om nöden kräver det. Eller om det är för att visa sig på styva linan, jag vet inte säkert. Men jag gör mitt bästa för att spöa honom, vare sig han använder en eller två händer.

För avkoppling, spänning, egentid och underhållning är visserligen trevligt. Men att vinna Hellströmsderbyt är liksom det  vik – vikt – vikta – viktig – viktigt – viktigare – viktigast – viktigaste, om du förstår vad jag menar.