Eftersom det ju, med icke önskvärd tydlighet, kom en morgondag idag med – trots att jag uppenbarligen vägrade tro det i går kväll – och eftersom en sådan morgondag är en av de längsta som finns, så behöver man verktyg. Verktyg för att ta sig igenom dagen utan att bli poco loco. Verktyg för att initiera en välbehövlig reparation av skadat humör, ork och energi.

Okej, då kör vi.

Årets första helgdag med 27 grader i skuggan är ju en fin början, men det räcker inte hela vägen. Inte en dag som denna. Den kräver nämligen också:

Fniss åt gårdagens konversationer. Samt åt det faktum att Kiss nu gjort toapapper. Kisspapper. Det är ju lite kul.

En lång paus för att titta på när Bosse badade i poolen för första gången i år.

Världens goaste killar med världens bästa tränare som förlorade stort och glatt på Villes livs första match.

Djupa andetag när pojkarna bygger egna hopptorn.

En måltid med grillad karré med en sallad med grillad halloumi, persika, sparris och majs. Ölen rörde jag dock inte. Inte sugen.

Till sist: lite maffiadrama om emotionellt handikappade män med välskräddade kostymer och snygga hattar i ett välkoreograferat 50-tals Los Angeles. Medan man funderar på att Nick Nolte åldrats 15 år på 4, att Sean Penn ser ut som Freddie Kueger, undrar varför Ryan Goslings har en fånig pojkröst och om Josh Brolins testosteronnivåer verkligen är hälsosamma, så förtärs ett helt fat lösgodis.

Sedan är man good to go i morgon igen. Jag lovar.