I går vad det valdag. Och så var det mors dag.

Den förstnämnda gjorde att jag satt i soffan klockan elva på kvällen med panik i kroppen. Den fick mig att höra stöveltramp och känna att vi inte lärt oss något av historien och det kommer att stå oss och våra barn så dyrt, så dyrt. Den gjorde att jag för tusende gången ångade upp mig över alla de som röstar på SD – och över alla de som inte röstade alls. Allt kring högerextremismens framfart är så FEL, så ledsamt, sorgligt och ända in i märgen skrämmande. Och så jävla äckligt.

Men det har redan skrivits spaltmeter om detta, och det kommer att skrivas fler de kommande dagarna. Begåvade analyser, konstruktiva strategier och förhoppningsfulla signaler kommer att kablas ut från mer genomtänkta och pålästa skribenter än yours truly. Så jag låter det stanna vid det. Än så länge i alla fall.

Däremot kan vi foka lite på mors dag. Denna genomkommersiella och efterlängtade högtid som jag först föraktar lite lätt när den närmar sig. Äh, varför ska vi ha en dag för att hylla föräldraskapet? Och just det kvinnliga eller manliga dito också, så fånigt. Men sedan tänker jag vad som följer i spåren av de flesta kvinnliga föräldraskap. Alla ospänstiga bäckenbottenmuskler, all uttänjd maghud och all SÖNDERSLITEN underlivsvävnad jag åsamkat mig genom att bära och föda mina tre söner, och då känns de efterlängtade tofflorna*, dikten från Vilmer** och skönsången*** på morgonen fullkomligt rimlig.

* ”Jag skulle vilja köpa ett par såna där tofflor till min fru”, hade Krille sagt, ”du vet sådana som äldre har… i skinn med lite hål i. Finns oftast i brunt.” ”Jaha,” sade skohandlaren, ”du menar pissetofflor. Vill din fru ha pissetofflor?”. ”Eh, ja. Jag tror det”, svarade Krille och undrade säkert för 3000e gången om han någonsin kommer att bli klok på människan han gift sig med. (Förmodligen inte, reds anm.)

** Det var en jättefin dikt med vackra ord om mig som han gjort i skolan. Om hur rolig, kramig och mysig mamma jag är. Samt om att jag älskade alla i familjen (vilket ju är sant, för guds skull). Jag blev så klart jätterörd och glad. Det faktum att hans klasskompis hade skrivit en ganska exakt likadan till sin mamma förtog inte glädjen alls. Inte så mycket i alla fall.

*** Ja, må du leva drog kvartetten igång med när de trampade uppför trappan med frukostbricka och paket. Jag fattade ingenting, men insåg när jag bläddrade bakåt i mina anteckningar att det visst är tradition i familjen. Kaosyogaarkivet levererar. Särskilt som min alzheimer tydligen tilltar.