Ralf, Jocke och jag

Ralf, Jocke och jag

Soffan är extra skön i kväll. Extra extra skön. Och jag är en mycket lyckligt lottad människa, som fick leka ungdom i går och därmed har en helg till brädden full av kärlek, skratt och rent ljuvligt röj bakom mig.

Rock ’n roll. Klart man har solglas på på kvällen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi landade på Rockfesten, efter ett restaurangbesök med fina vänner där vi regelbundet spanat efter molngluggar som inte ville uppenbara sig, lagom till att Hardcore Superstar släppte loss sin feelgood-sleeze och trängseln framför scen värmde trots att det regnade som om vi stod i ett vattenfall. Jocke Berg både rockade och sjöng som en gud och Hardcores pelglädje och engagemang värmde oss entusiastiska och regnvåta dödliga. När spelningen var slut hade jag inte en kvadratcentimeter hud som var torr. Men jag var lycklig.

Världens bästa Jocke Berg.

Och så klev Ralf in på scen. Om Jocke Berg och kompani var party, glädje, ungdomlighet, så klev Gyllenhammar och hans band in på scen med tät, melodiös och tung metallmatta som fullkomligt körde över oss. Ralf stod helt stilla på scen och manglade sönder allt eventuellt motstånd och jag föll som en fura. Ren magi. Jävlar vad bra.

Sedan avrundade han framträdandet med att knäppa upp brallorna och torka sina genitalier med en handduk som han slängde ut till en suktande(?) publik som någon rengörande form av kreativt artisteri.

Fuktbekämpning.

Handduken landade inte på mig, men det vete sjutton om jag inte skulle uppskattat den ändå. Jag var fortfarande helt genomvåt när vi gick till hotellrummet. Krille, som var den enda av oss som varit förutseende md att ta med ombyte, drog på sig torra kläder, sedan gick vi på rockklubb till 03.

Skorna var så skitiga och blöta att jag fick lämna hotellet barfota morgonen efter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag tjuter det i mina öron och jag är jätteöm vid solar plexus efter att ha tryckts mot kravallstaketet hela kvällen. Jag rör mig långsamt, är hes, har ont i huvudet och när en inre längtan efter att barnen ska somna för natten. Men det är ju så det ska vara. En konsert ska inte betraktas, den ska upplevas, och det är ett litet pris att betala för sommarens höjdpunkt. Så skönt att avrunda 2012 års sommar med en toppnotering.

Och med det sagt, och med datorn full av ljuvliga foton, lyfter jag blicken och välkomnar jag hösten, jag gör faktiskt det.

Och att barnen ska somna.

Ja, kanske mest att barnen ska somna.