Jag tror inte att jag glorifierar mitt föräldraskap här på bloggen. Och om jag gjort det, så snälla förlåt mig och ge mig en omgång i så fall (verbalt, that is, jag är ju en ärbar gift kvinna). Glorifierade föräldraskap är så galet svåra att tycka om. Jag tror själv att jag visar upp en någorlunda realistisk blid av hur jag jobbar som förälder, eller rättare, hur hela familjen jobbar. Jag ryar på barn, de skriker tillbaka, jag tappar tålamodet, jag vill hellre läsa en bok än kolla på det nya tricket Vilmer precis lärt sig på Skate 3 osv. Om du har läst bloggen ett tag så sitter du och gäspar nu och ba ”jaja, kom med nåt nytt” för jag har babblat på ganska bra om det här – just eftersom jag tror att glorifiering och perfektionism samt strävan efter densamma är skadlig för alla, både föräldrar och barn.

Aja, oavsett vad en tycker om saken: Jag är alltså en bra bit ifrån en fulländad förälder, det kan vi lugnt konstatera. Men ändå. Kanske är jag inte ALL BAD? Om en nu suttit och gjort en matte-målar-uppgift till sin son så blir det väl ändå nåt plus i föräldra-kanten för det, väl? Ett litet?

Heh?