Jag skapade ju denna bloggen för att minnas dagarna som går, men ärligt talat – dagen den 29 mars 2012 förtjänar att falla djupt ner i glömskans hav. Åtminstone den delen som pågick tills ovanstående foto togs. Där någonstans vände det.

Det började med förkyld bebis – alldeles för lite sömn – rygg som strejkar – tre spralliga pojkar som, ska vi säga, interagerar för fullt… well, you do the math. Att gnälla har väl aldrig gjort någon speciellt mycket lyckligare, men med så lite sömn i kroppen – dagen idag förtjänade banne mig lite gnäll. Dagar som denna kommer inte så ofta, men jag avskyr dem inte desto mindre.Jag går i sirap, hamnar i tidshål, skiten är liksom otäckt statisk. Minsta lilla sak  känns – nej, är – oöverstigligt jobbig och jag pendlar mellan irriterad och tvärilsk hela tiden (och ångerfull så klart, herregud, vad skulle jag gjort utan mitt dåliga samvete en dag som denna?). Som att ha hamnat i en skitfilm på paus.

Så vad göra? Dö? Nja, jag tog ett djupt andetag (eller femton) och mobiliserade de krafter som jag inte visste jag hade. Nu jäklar. Jag packade fika, filtar, blöjor och de andra sjutusen saker som krävs för att lämna hemmet mer än femton minuter med tre barn och en hund, och drog med mig alla in i bilen och körde till en bokskog ett par mil bort. Det kostade mig och mina trumhinnor ett par vändor av Sean Banans mellolåt, men det var det värt. Inte en annan människa så långt ögat kunde nå, däremot fanns det gott om pinnar, nyutslagna vitsippor (hurra!) och kyliga vårvindar. Och se på sjutton – killarna slutade slåss och började leka, bebis Bosse somnade, Håkan strosade fridfullt och fikan, den var ju ändå förbaskat god.

Det finns hopp

Naturen läker och ger energi, den gör verkligen det. ”Play” trycktes in igen och allt började så sakteliga röra sig framåt igen och se – det dröjde inte så länge innan min å så efterlängtade man kom hem.

Mållinjen. Jag klarade det. Skitdagen as we know it är över.

Tack moder natur. Och Krille.