”Varför har jag ingen veckopeng? Vi pratade om pengar i klassen idag och alla hade veckopeng utom jag”, påstod Vilmer med absolut visshet häromdagen.

Hoppsan.

Alltså, jag skulle väl inte ta gift på att han talade sanning när han sa att ALLA klasskompisar fick regelbundet ekonomiskt understöd  av sina föräldrar i form av fickpengar utom han själv, just den frasen låter väl lite för välbekant för att sanningshalten inte ska ifrågasättas. Men ändå. Aj aj. Veckopeng har jag liksom inte haft en tanke på. Min son må känna sig mogen för detta men JAG känner mig inte tillräckligt gammal för att dela ut veckopeng. Jag tror inte på att betala för att man ska dela ansvaret hemma, så därför har jag liksom inte haft en tanke på det av den anledningen. Men det är klart att pojken ska få ha hand om sina egna fickpengar.

Ibland går det så tydligt upp för mig vilken jävla rookie jag är på förälder-till-en-försteklassare-leveln. Och att jag inte är tjugo längre. Men, vad sjutton, den tar vi snabbt och enkelt på uppstuds tänkte jag och skrev upp den på min mentala to do.

Och idag har vi köpt sparbössor till alla minderåriga, och veckopengssumman för sjuåringar fastställdes till  20 spänn, utbetalning på fredagar. Troligtvis är det för mycket, men om han sparar pengarna och investerar dem väl så har han ju till de där 20-30 sessionerna på en psykoanalyssoffa som kanske kan mildra skadeverkningarna från en förälder som inte hade en tanke på att han skulle ha veckopeng.