Bey blade-turneringar som jag nämnde tidigare, de i tvättbaljan, du vet. Det känns viktigt att beskriva dem lite mer ingående. Eller nä, det gör det så klart inte, men det är ett litet stycke vardag som ändå kommer att skimra oförskämt vackert i minnet om ett antal år när barnen har flyttat hemifrån och glömmer av att ringa på min födelsedag.

Så för dig som undrat, och mitt minnes arkiv – så här går den till:

Alla delatagare utrustas med ett set beyblades, och det är vanligen stor efterfrågan på (läs: pojkarna slåss om) vissa särksilda bey blades, som heter fantastifulla namn på engelska som få femåringar kan uttala korrekt, men det har ju liten betydelse i sammanhanget. Tävlingen börjar efter att man gemensamt räknat ner  3 – 2 – 1 och sedan drar alla igång samtidigt. Ungefär samtidigt i alla fall. För att mojängen ska snurra så länge som möjligt så gäller det att säga en massa saker till sin den med stor inlevelse och pondus, som ”utveckla försvarsskicklighet!” eller ”håll dig nära!” eller ”craft moser!!” (oklart vad det betyder, men jag säger det ändå för det gör Vilmer med). Den som snurrar längst vinner. Och om man inte vinner så beror det på att man hade fel bey blade, inte att man gjorde fel. Stor skillnad.

Jag och Krille har ibland, i våra sämsta stunder, ropat en massa hitta-på-ord med engelskt uttal, typ ”traf cogan!!” eller ”lowt ramblade!” i tävlingens hetta, och fnissat lite åt oss själva och varandra, men Vilmer har inte ens reagerat. Tur det, eftersom han hade kunnat uppfatta det som om vi drev med honom. Vilket vi ju i viss mån gjorde. Och det ska man ju inte.

Sedan, när den sista snurran slutat snurra och ägaren till den mest uthålliga mojängen ropat ”yesss!!”, så kör man igen.

Rafflande var ordet.