Jag satt och lyssnade på några föredragshållare idag och en av dem var lite trist så jag zonade ut lite och satt och funderade på det någon pratat en timma tidigare: vändpunkter i livet.

För drygt 10 år sedan jobbade jag som coach och föreläsare och försökte hjälpa människor att må lite bättre. Jag pratade stress, mat, träning, självkänsla, gruppdynamik, mental träning och coachade individer och grupper, både mer och mindre motiverade sådana. Det var ett jobb som jag själv krigat mig till och till viss del byggt upp. Jag tyckte att jag hade världens bästa jobb. Jag menar, vad skulle rimligtvis kunna vara mer meningsfullt än att hjälpa må människor att må bra?

Men efter ett några år märkte jag en stigande irritation som tog över allt mer. Den förändringsobenägenhet som finns inbyggd hos många klienter som ett naturligt försvar, och som jag tidigare sett som en spännande utmaning, blev jag mest irriterad på nu. Och istället för att ha tålamod med den tiden det tar för en människa att komma till insikt om att hen behöver ta eget ansvar för sitt liv och sitt agerande och att hen själv kan påverka väldigt mycket av sin situation, så blev jag bara förbannad över att det gick så trögt.

”Jag orkar inte prata med fler människor som ser sig som offer”, gnällde jag till min mentor, en erfaren och trygg företagsledare i 50-års åldern som utmärkte sig på den lokala arbetsmarknaden genom en ganska progressiv och nytänkande ledarstil. ”Jag orkar inte hålla på att stötta folk mer. Jag skiter i om de stressar, sitter stilla och käkar pommes frites och får en hjärtattack om sju år och skyller allt det på sin taskiga barndom. Ät pommesfrites och var bitter för i helvete, det är vad jag vill säga till dem. Ät då! Jag skiter väl i om du får plack i artärerna, va fan det är inte mina artärer.”

”Vet du vad jag tycker att du borde göra?” svarade han.

”Nej,” svarade jag lite defensivt eftersom jag skämdes lite över mitt infantila utbrott och förväntade mig en beskrivning av ett  hurtigt och glatt förhållningssätt som jag skulle anamma för att släppa frustrationen som jag gick runt och bar på, herregud jag föreläste ju själv om mental träning, jag visste väl bättre än någon vilket svar som väntade.

Men det svaret kom inte.

”Jag tycker du ska skaffa barn, sa han. Du skulle nog må bra av att komma ifrån detta lite och få lov att fokusera på något helt annat ett tag. Gå hem och skaffa barn nu!”

Jag blev så himla paff att jag inte ens hann känna mig förorättad. Men självklart slog jag bort det med en handviftning och mumlade nåt om att det jag inte läge än.

”Men på riktigt, vad ska jag göra åt den här frustrationen?”, envisades jag. ”Jag vill bli mitt gamla jag. Hon som gjorde ett bra jobb och verkligen gillade det. Hur ska jag tänka?”, frågade jag igen.

”Nä men jag menar det,” sa han. ”Skaffa barn.”

Tiden gick och ju mer jag tänkte på det desto mer sugen blev jag på att bli förälder. Efter ett tag fick vi Vilmer och under tiden som jag var föräldraledig så funderade jag fram och tillbaka på vad jag ville jobba med  – jag kom dock inte fram till något (och det har jag fortfarande inte gjort) – men efter några turer fram och tillbaka började jag i en helt annan bransch och jag har aldrig sett tillbaka sedan.

Det där med vändpunkter är intressant alltså. Att skaffa barn för att en inte trivs på jobbet är inget råd som man kan applicera på särskilt många, och rent generellt är det galet uselt att råda någon att sätta ett barn till världen bara för att en känner lite frustration på jobbet, men han kände mig väl och vågade köra på sin magkänsla och  säga så. Och för just mig just då var det det perfekta rådet. Vid den tiden såg jag inte det där mentorsamtalet som en vändpunkt, men det blev det ju. På många sätt. Some turning point, alltså.

Vilken tur att han vågade. Annars hade det nog tagit ännu längre tid för mig att upptäcka att jag var klar med den delen av mitt arbetsliv.

Ja, det var väl ungefär det jag satt och funderade på medan den trista föreläsningen tog slut.

Annars då, har du haft en bra dag?