Sebbes heroiska insats som jag skrev om och hulkade över tidigare i veckan har ju berört mig mycket. Jag ska inte uppehålla mig mycket längre vid detta faktum, men jag måste bara få dra mina tankar kring det ett varv till.

Tacksamheten jag känner efter att ha läst hans historia, efter att verkligen vågat gå in i känslan av hur jag tror att en liknande upplevelse skulle kännas för mig, och sedan inse att jag inte behöver ta mig igenom det mörkret, den känslan satte sig. Den satte sig rakt i hjärtat och spred sig ut i varenda cell i kroppen. Och där ska den stanna kvar.

Jag tror inte på att gå omkring och vara tacksam och glad och lycklig varenda sekund i livet. Det funkar inte så. Man måste få gnälla för småsaker och brottas med ilandsproblem utan att känna sig otacksam och dum. Sådana är vi människor, och inte minst jag. Nej, det jag pratar om är mer en bottenplatta, en bakgrund, en livsinställning av tillit och tacksamhet. En grund att sätta fötterna på som gör att jag, trots många irritationer och frustrationer längs vägen, oftare känner genuin glädje över det jag har. Som gör att man inte fastnar i gnället, inte lägger lika mycket tid på att jämföra sig med andra eller spekulera på vad andra kan tänkas tycka om det man gör.

För att leva med hyfsad hälsa och nära och kära intill sig, det är ett jävla mirakel.

Inget mindre.

Det var nog mest det jag ville säga.