Dagen i dag har verkligen krävt sin beskärda del av undertecknads krafter och tålamod. Efter jobbet var jag som en urvriden disktrasa, och då slutade jag ändå tidigt. Måndag, kallas det visst. När jag hämtat barnen, kommit hem och startat tvättmaskin, diskmaskin, plockat undan det sista efter frukosten och dammsugit så var det dags att förbereda maten (ja, mitt liv ÄR glamoröst, jag vet). Lille Bo ville dock annorlunda. Kom upp till mig på övervåningen och lyssna på när jag trummar, var väl kontentan av hans upprepade uppmaningar en trappa upp. Jag vet inte om du till äventyrs skulle ha kombinationen a: trumset + b: tvååring hemma, men om du har det, så vet du att det finns saker som är roligare än att sitta i samma rum som Bo när han går loss på trumsetet med en frenesi liknande min när jag är först in på bokrean. Alltså, det går an de första tre sekunderna, men snabbt framstår förslag som att sticka vassa föremål i ögonen som ganska lockande i jämförelse. Tro mig.

Så jag sade något i stil med ”Nej Bosse, mamma måste laga mat nu” och gömde mig därmed bakom en syssla som jag egentligen inte var sugen på just då men som framstod som relativt lockande efter att ha hört hans förslag. Nöjd med min sanningsenliga ursäkt började jag hacka lök så att tårarna sprutade och trodde att faran var över.

Men se, en rockstjärna låter sig inte hejdas så lätt. Kånkande, stånkande och pustande bökade lillebror ner för trappan med självaste virveltrumman som han tagit loss från hållaren, samt ett par trumpinnar såklart. Och till dig som är välsignad med ett hushåll utan trummor: Virveltrumman är den som låter HÖGST. Han placerade trumman ca 30 cm från där jag stod och voilá – en trumkonsert ägde rum. Up close and personal, kan man säga.

Så där stod jag och grät över lök och kände trumhinnorna bågna i takt med att mitt förstånd hotade flyga ut ur fönstret (som jag ju var tvungen att stänga av hänsyn till förbipasserande, gubevars).

Måndagar, alltså.

Inte min grej, riktigt.