I dag har jag varit hemma med pojkarna. Skola, förskola och fritids var stängt och istället sandlådegrävde, åt, konstruerade, kivades och  bökade vi på hemmaplan. Tillsammans.

Jag tyckte det var så där. Inte mysigt och kul, som jag gjort hela jullovsledigheten, utan ganska trist, faktiskt. Jag kände mig mest som en bambatant slash projektledare. Precis som jag tidvis – ja, ganska ofta – gjorde under min föräldraledighet.

Och nu när Bosse håller på och somnar, så sitter jag i hans rum och tänker på det. Hur det funkar på översta våningen. Varför jag valde att göra en skitdag av idag.

Associationer är en märklig sak. Alltså, att hjärnan väljer att hämta info från ett arkiverat minne som påminner på något sätt om det man upplever nu, för att inte behöva uppfinna hjulet från början när man ställs inför en någorlunda ny situation, är ju egentligen fullt rimligt och ändamålsenligt. Och det påverkar hur jag upplever det som jag ju rimligen inte varit med om förr. Både på gott och ont.

Att arbeta i en terräng helt utan riktmärken och karta är ju mycket mer ansträngande för hjärnan. Vi ställs ju för nya situationer varje dag – hell, varje dag är ett nytt blankt blad, om du så vill – och det skulle troligtvis bli oerhört ansträngande att manövrera om inte autopiloten kunde kicka in och ta hjälp av tidigare kartor. Skulle jag inte låta  den göra det, så skulle alla buggar, misstag och minor från tidigare erfarenheter inte komma till nytta, då skulle jag trampa på dem så de exploderar rätt i fejjan. En gång till. Lösningen är en hjärna som snabbt associerar till något som kan tänkas påminna om hela, eller en del av, den situationen jag är i, och som sedan snabbt laddar ner erfarenheterna från de minnena. Då är erfarenheten till nytta och jag spar massa energi och oro som det kan kosta att orientera sig i helt ny terräng.

Smart tänkt, fint uträknat, ändamålsenligt konstruerat. Men biverkningarna är lite kassa. Tanken, som blir en känsla av ”detta har jag varit med om förut”, innebär att jag låter därmed det gamla styra det nya, det oprövade, det fria. Att jag lätt fångas i upptrampade tankemönster som inte leder till nya ställen, utan bara till samma gamla vanliga place, som jag råkar vara så lagom nöjd med. Vad var det jag sade? står det på en skylt när man kommit fram, och det uttalas med fördel med ett lite bittert och frustrerat tonfall av den inre rösten. På tal om att ta energi, då alltså.

Och egentligen, så är det väl fine. Jag kan väl gå hemma med pojkarna, en sällsynt ledig föräldradag och känna mig som en bambatant i repris, bara för att jag råkat känna så för något år sedan. Och på jobbet har jag ju rätt att irritera mig över att jag höll på att missa en sak igen, trots att situationerna som frambringade misslyckandet förra gången var helt annorlunda, om jag tänker efter.

Jag kan väl ta Jante till hjälp med att dra slutsatserna att jag inte är en bra förälder som gillar att vara hemma med barnen och att jag är kass på det jag får betalt av min arbetsgivare att göra. Det är väl min business, och min rättighet att tänka så.

Men det där med att jag trampar den gamla korkade vägen istället för att vara fri och ta mig dit jag vill, det stör mig. Att jag lägger en dag med pojkarna på att sucka inombords och fokusera på det jag upplevde som jobbigt, det stör mig. Att tidigare jobbmissar ökar risken att jag missar helt andra uppdrag på arbetet, det stör mig. Och att jag, som förälder och därmed förebild, låter mig styras av detta, det stör mig alldeles enormt.

Jag har ju redan avlagt mina nyårslöften, och reservplatsen är till och med redan tagen (där står: Jag ska lära mig hur den där jäkla locktången funkar en gång för alla). Men om jag skulle få slänga in en till, så där lite i trettonde timman, utöka ambitionerna, höja ribban ännu mer inför 2013, då skulle det vara det här.

Då skulle jag lova mig själv att öva på att stänga av autopiloten emellanåt och skapa lite mer frihet i tankar och sinne då och då. Plocka bort några mellanväggar och röra mig på en större yta.

Småbarnslivets omständigheter är ju tajta nog som de är, tänker jag.