Vi vistas mycket i cyberrymden nu för ti’n. FaceBook, Twitter, bloggar, communities, allehanda virtuella mötesplatser finns numer bara några knapptryckningar eller fingersvepningar bort. Nu är det ännu lättare att föra fram sin åsikt utan att träffa någon, och åsikten når ofta många. Det har pågått tillräckligt länge för att bli en del av vår livsstil och för akademiker att kunna dra slutsatser om hur detta påverkar oss och varför vi så ofta umgås bakom var sin skärm, istället för över en kaffekopp vid samma köksbord.

Be that as it may. Jag forskar inte i sociologi, och överlåter gärna de akademiska slutsaterna till mer kompetenta experter.

Men sett från min begränsade horisont, så pratar jag och mina vänner mycket om vad som läggs ut i de sociala internet-uppvisningarna och inte. Och vad det säger om människan som slänger ut det? Eller – om människan som läser det? Det kan jag tycka är intressant.

Bakom tangentbordets falska trygghet kan man visa upp vad man vill, fina skärvor som bildar en snygg och kanske åtråvärd helhet. Alla mindre smickrande delar av de liv som de flesta av oss vanliga dödliga lever kan trollas bort. Inga utbrott på barnen, ingen bad hair day, inga hår i bikinilinjen, inga smuliga eller geggiga köksbord, inga snordroppar som hänger sådär karakteristiskt från näsan och syns så väl i profil. Inga bajsränder i toaletterna – inga toaletter alls, förresten – inga misslyckade middagar, inga tjuriga äkta hälfter och inga besvikelser över glömda bemärkelsedagar.

Och det är väl till viss del okej, tänker jag. Vill man inte visa upp det som vi uppfostrats att se som fult, så slipper man väl. Men lite konstigt är det ändå. Att som vuxen välja att bara lyfta fram det som ses som ”bra” (bullbak, romantiska middagar, semestrar, gosiga bebisbilder), varför gör man det? En retusch av livet som ska jämföras med andras retuscher. Jaha. Till vilken jäkla nytta? Kanske, vill någon framhålla, handlar det om att man fokuserar på det som är positivt i livet och inte lägger energi på det negativa. Visst, fine. Att hänga upp sig på det som inte funkar är ofta en säker väg till bitterhet, passivitet och en skräddartillverkning av offerkoftan, och det vore väl synd att leva sitt liv med en sådan på sig.

Men det handlar ju inte om att fasta i det negativa. Det handlar om att se att livet ju är både och. Så jäkla kul och så jäkla jobbigt. Och att se att alla är vi så vackra och unika och ändå så fula ibland, men inte mindre värda för det. Alla föddes vi nakna och oskyddade. Alla bajsar vi med (o)jämna mellanrum. Alla behöver vi varandra. Alla är vi produkter av vad vi varit med om vilka värderingar våra föräldrar levt efter. Alla sviker vi ibland. Alla dömer och kränker vi andra, även om vi inte vill göra det. Alla älskar vi, längtar och hoppas. Så varför envist låtsas som om det inte är sant? Och vad sänder det ut för signaler till andra?

Jag tänker att jämförelsesjukan går ner i åldrarna. Att ungdomar skär sig mer och mer. Att kroppsfixering, internetmobbing, statushets, och jakten på perfektion tilltar. Att vi mår så dåligt fast vi har det så bra. Och inte är det bara sociala mediers skull, det fattar ju jag med, men inte sjutton förbättrar de situationen så länge vi använder dem för att låtsas att vi inte har problem?

Så vad säger du? Kanske ska vi dra vårt strå till stacken för en mer människovänlig värld för oss och våra barn att vistas i? Släppa ner garden, gilla läget och sluta döma. Så väl i cymberrymdens vardagsrum, som i fikarummet på jobbet. Livet blir roligare om man fokuserar på det positiva än det negativa, men det betyder ju inte att det inte är för jävla orättvist och taggigt ibland.

Fan, livet är vad det är. Sluta låtsas som om det är perfekt i varje stund, och sluta döma de som inte har orken och tryggheten nog att släppa taget om självcensuren.

Du är människa. Våga vara det. Våga visa det.

Det räcker så jävla långt så du anar inte.