(Foto: Katarinasbilder.se)

Jag läste om Sebbe i dag.

Jag hittade artikeln på Facebook när jag satt på jobbet (inte för att jag någonsin läser Facebook på jobbet, men ändå) och klickade aningslöst fram reportaget, även om titeln borde gett mig vissa indikationer på vad som komma skulle. Jag läste och grät och läste och hulkade, jag fick stänga dörren till mitt kontor och skicka en tacksam tanke till det faktum att jag inte hade några möten inbokade. Därefter grät jag lite till. Och lite till. Med jämna mellanrum, mellan jobbtankar, smög sig berättelsen om Sebbe in igen, och så grät jag. När jag äntligen kom hem från jobbet var jag helt slut, så slut som man blir när man gråtit mycket.

Men jag ångrar inte en sekund att jag läste. Det är nämligen inte bara bottenlöst sorgligt och galet hemskt, utan samtidigt också otroligt vackert. Det är något av det mest välskrivna jag läst. Historien om Sebbes sista tid i livet har berikat mitt liv. Jag kan sörja honom och alla andra barn som inte får lov att stanna kvar här på jorden, men jag kan också bli extra lycklig för att min familj är frisk och mår bra. Och det är ju rikedom.

Journalisten Marie Branner fick stora journalistpriset för reportaget som visar sig vara sju år gammalt, men som av någon anledning har börjat snurra runt i alla sociala medier just nu och fått en väldig spridning.

Och jag hjälper gärna till.

Denna texten behöver läsas.