Alltså jag behöver mer hud. Jag sitter och skissar på nästa tatuering. Det finns så många saker som jag vill pränta in på min kropp, det är så svårt att välja. Det finns mängder av förslag i mitt block. Främst ord. Jag är ju en ordmänniska, har mycket svårare för att gå igång på tatuerade bilder. Men ord och typografi, däremot. Om jag skulle följa mina impulser så skulle jag snart se ut som en hel bok, vilket i och för sig kunde vara passande.

Jag vet att många har en väldigt stor respekt för tatueringar, och visst, det går ju knappast att sudda, men jag har ändå lite svårt att förstå det. Jag tror att många hindras av ”ojojoj, hur kan jag veta vad jag vill ha på min kropp HELA LIVET och vad som verkligen betyder något för mig, vad som verkligen definierar mitt liv?” och det tycker jag är lite fånigt om jag ska vara ärligt. Jag tänker lite tvärtom. Om jag tatuerar in saker som jag tycker är kul eller kloka eller onödiga eller nödvändiga just nu, så blir det ju klockers. Då får jag så småningom en karta över mitt liv, på min kropp, som visar mina årsringar. Vad jag gjorde och tyckte och gillade i olika delar av mitt liv. Jag tror inte att något måste vara konstant för att förtjänas att tatueras in, i så fall skulle bara mina ungars födelsedatum duga och hur kul är det på en skala? Kidsen är så självklara så de tänker jag inte ens sätta på min kropp.

Jag tror det är människors rädsla för det operfekta som gör att de flesta tatueringar inte blir mer än en tanke. En är så rädd att göra något en ångrar. Något som andra kanske inte ska gilla. Något som en själv kanske inte ska gilla. Jag har all respekt för rädslor, tro mig jag har gott om dem själv, men i detta avseendet känner jag mig i så fall lite rebellisk. Jag eftersträvar inte perfekt. Jag eftersträvar levande.

Just nu funderar jag på en elefant. Plus en jävla massa ord, förstås.