I två år bodde jag i Karlskrona. Det var precis innan jag träffade Krille. Jag flyttade dit på vinst och förlust efter att ha fyllt i en anmälan till en kurs i europakunskap på fyllan och kommit in som otippad reserv. När jag fick reda på det skulle jag infinna mig inom två veckor i en stad som jag inte ens visste var den låg. Jag tror jag blandade ihop det med Karlsborg som en kompis från au-pairtiden i Oslo kom ifrån. Men jag fick tag på en karta och åkte till Blekinge i min lilla röda Renault Clio med min golden retriever Benson därbak och hamnade på norra Europas största torg som råkade ligga i Sveriges vackraste stad. Och därifrån var det. Lägenhet, högskolestudier, kadetter, träning och ångest i en fin blandning. Det var en rörig period av mitt liv, men jag älskade staden. Eller, jag kör i presens, nyss hemkommen efter två dagars återseende: Jag älskar staden. Åren som gått har bara gjort den vackrare.

Jag kommer att flytta tillbaka dit någon gång.

Kaosyoga har alltså turistat på riktigt, bott på campingplats, åkt båttur i fjärden, kollat kastell, badat på Aspö, grillat och fikat på Lennarths konditori (jag älskar Lennarths konditori, det gör du med, även om du kanske inte vet om det. Bara namnet liksom). Vi hann det mesta utom marinmuseum, som jag ändå tycker är ganska trist. Som eminent resesällskap hade vi min svåger med familj och svärföräldrar. Och på tal om det. Jag hittade knappt en enda bild på Karlskronas skönhet när jag kollade vad minneskortet samlat på sig. Däremot fanns det många bilder på människor. Och vad sjutton, det är kanske ändå ett enklare sätt att visa stämning och känslor på. Så here goes: Hellströmmare i Karlskrona 2013.

Travel light? Nja. Här saknas dessutom tre barn och Krille på bild när vi väntade på båten. De återfanns inom kort, om du undrar. Vi var något av en hord, faktiskt. En hord med gedigen packning.

I övrigt har jag har jagat Bosse, precis som vanligt.

Krille har häckat vid grillen, precis som vanligt.

Folke har breakdanceat, eller brejkdansat – hur fan säger man? – precis som vanligt.

Ville har klättrat träd, precis som vanligt.

Jag har sprungit med tallrikar på en camping, oklart varför. Inte riktigt som vanligt.

Jag har fånat mig och visat ändalykten för Krille medan Bosse och kusin Viktor tittade på. Inte riktigt som… eller. Ja.

Och nu är vi hemma igen. Ungarna höll på att slå ihjäl varann i baksätet innan vi ens hunnit förbi Ronneby, så på ett vis var det skönt när vi äntligen var i Varberg igen.

Men jag längtar tillbaka.