foto: rockfotoemma.elle.se

Jag vaknar till radion varje morgon. I dag vaknade jag till nyheten att Kristian Gidlund har gått bort och det är så innerligt sorgligt och ledsamt och jag började dagen med att gråta och jag fortsatte av och till hela dagen. ”Sorg är kärlek som blivit hemlös” skrev någon i kommentarsfältet på inlägget som deklarerade att Kristian gått vidare till det stället dit vi alla ska gå, förr eller senare. För Kristian blev det alltså förr, mycket förr, och det är så fel och orättvist att benen nästan viker sig under mig. Men det där med hemlös kärlek. Inte vet jag. Det låter ganska fint och väldigt sorgligt på en och samma gång. En kärlek som inte har någonstans att ta vägen, det är ju hemskt. Men kärleken i sig är kanske meningen, och inte nödvändigtvis föremålet för den? I så fall är det ju uthärdligt att tänka på.

Ja, jag vet inte. Men jag tänker ibland på att just vår planet, detta lilla sandkorn i solsystemsstranden, har begåvats med förutsättningar för liv. Vi vet inte om det finns liv någon annanstans. Möjligtvis gör det det, men vi vet inte. Så på denna vackra lilla jord, i denna stora, stora evinnerligt stora, rymd, där det uppstått fantastiska förutsättningar som på något extremt komplext sätt skapat liv, har människan kunnat utvecklas. Bara här har vi fått en möjlighet att leva, andas, utvecklas, känna kärlek och mening. Vilken fruktansvärd tur vi haft, ändå. Eller vad man nu väljer att kalla det. Unikt är det, hur som. Att vi finns och att vi finns här.

Och vad gör vi med vår tid och vår jord?

Vi tänker på pengar, utseende, status, och prestationer före relationer, kärlek, frid och vår miljö. Strävar, stressar, jagar, kräver, skriker, sliter och drar. Istället för att ta till vara. Det är vad vi gör med denna korta tid vi har här, på denna fantastiska jord, med alla fantastiska människor som finns runtomkring.

Vad fan är det frågan om?

Hör du, ska du och jag komma överens om att ta och bli lite bättre på att uppskatta det vi har? Lite bättre på att säga nej till det vi inte vill? Lite bättre på att sluta döma? Lite bättre på att sluta jaga pengar som om de vore någon jävla mening med att vi finns på jorden?

Ska vi påminna varandra om att då och då försöka göra något gott av den tiden vi fått till låns här på vår planet innan vi ska gå vidare? Bara en liten stund, åtminstone. En liten stund varje dag.

Ska vi det? Jag behöver ett ja, så att denna dagen får någon mening.