Man plockar fram. Man använder. Man ställer undan.

Så jobbar man i  min värld. Och i barnens då? Jo, del ett och del två går utan några som helst problem. Flyter på bra, kan man säga. Det är väl mer kring del tre som vi har en liten uppförsbacke. Eller ja. En mur. En vägg kanske. Ett berg.

Ja, du fattar.

Aldrig är argumenten så fantasifulla ”jag hann inte för Folke kommer att ta min bil i så fall och jag behöver den gröna för annars kan jag inte köra ifrån atombomerna, den andra klarar bara minor och sen kom Bosse”, tröttheten så stor ”jag oooorkar inte, mamma, jag är så tröööööött”, ens egen del i det hela så obefintlig ”men det var Vilmer som rörde den sist, då får väl han plocka undan den”, tiden så knapp ”jag hinner inte för jag är jättehungig och måste ta ett knäckebröd nu” eller trotset så ihärdigt ”NÄJ, jag VILL INTE!!!”, som när legobitar ska plockas upp från golvet.

Bosse har sitt eget ordlösa, men nog så tydliga, sätt att argumentera på, som du ser på bilden.

Oh my, suckar en måndagstrött projektledarmamma för sig själv. Om de bara lade hälften av ansträngningen det kostar dem på att försöka slippa, på att faktiskt plocka upp legobitarna, så hade det varit klart för länge sedan, tänker hon och plockar upp bitarna själv under kvävda martyrsuckar.

Men nästa gång, då ska jag vara lugn, tydlig, pedagogisk och orubblig, bestämmer hon när hon kryper runt på lekrumsgolvet på alla fyra och samlar upp legobitarna som en jäkla mänsklig dammsugare.

Då ska det nog gå bra.